Hej.
Återigen en riktigt värdelös dag har lagts på högen med de andra i mitt liv. Sjukligt trött när klockan ringde, tog mig upp i sista sekund, eller egentligen senare än så, stressa till ett jobb jag hatar, smyga in så ingen ser att jag är sen idag igen. Sitta med en elev som vägrar jobba och som jag sedan länge slutat orka tjata på. Tvingas ta emot en massa skit från andra elever som är så oerhört ouppfostrade, högljudda och elaka.
Hem för att försöka träna en kort sväng. Tog över en timme och galna mängder godis bara att ta mig ut för jag är så osugen och trött att jag bara vill dö. Noll motivation till skidor, fick bli löpning istället. Eller löpning var väl en stor överdrift. Det var någon form av rultning likt en jävla heffaklump. Ont så inåt helvete i höger hälsena och vänster baksida lår, uppsvälld och smällfet av godiset och fick återigen ingen luft pga någon konstigt stopp i luftrören.
Jag sprang en timme (11 kilometer) i ett par icebug-skor. Denna timme var nog den mest jobbiga i mitt liv, på alla sätt. Jag bestämde mig nog egentligen där och då för att nu får detta skiten vara över. Det finns liksom ingen glädje kvar för mig med träning och tävling. Framförallt inte tävling. Det är bara press och ångest. Tanken var att vi skulle åka till Skövde och tävla idag. Men det var bara en massa krångel och tjafs med min bror också, så jag skiter i det med.
Egentligen har jag ingen glädje överhuvudtaget i livet. Det finns inte en enda grej jag gör under dagarna som gör mig lycklig. Jag är arg, ledsen, irriterad eller förbannad över vad jag än gör. Portföljen har gått från 3,6 till knappa 2,0, inte värt att bry sig där längre. Jag har inte ens rört en tjej på över 1,5 års tid.
Dags för förändring.
(Observera att hem det här inlägget är skrivet i affekt direkt efter motionspassen jag nämner ovan. En affekt jag byggt upp rejält under den otroligt bedrövliga träningen. Jag kan lika gärna ändra mig imorgon. Men som det känns nu så är det över.)
