Fiasko för Sverige i herrstafetten på VM och fiasko för mig skulle man kunna sammanfatta dagen i kort. Men så här gick loppet till för mig, från min synvinkel:
Vi startade klockan 09.00 i Oxberg, åkte en sväng tillbaka mot sälen (inte vasaloppsspåret baklänges, utan på andra sidan en sjö), vände runt och åkte till Oxberg för att sedan åka vasaloppspåret till Mora och mål.
Redan innan starten började det dåliga för mig. Jag var inte seedad, trots att det var ett flertal damer(!) som var det och att det var säkerligen 5-7 tomma spår i elitledet. Med facit i handen så hade jag lika gärna kunnat stå i femte led. Jag fick i alla fall stå längst fram i led ett, bakom Hilde G Pedersen som jag efter tre stavtag åkt ikapp två-tre meter (stakning första 100 meter). Hade tur att jag kunde byta till ett spår åt höger och kom ut på skatingen bland de fem första trots allt.
Efter starten var det flackt i cirka fem kilometer, det var ett riktigt lustempo och som vanligt på långlopp när motionärer är med så hänger dem ju med i början, de nöjer sig inte med att bara hänga med utan de ska även upp i spets. Vilket är väldigt irriterande då de när det börjar gå fort tappar direkt (vilket jag också gjorde idag, så man är väl för tillfället en motionär) och de sätter sig själv och andra i fara då det är lätt att haka i varandra med ett fall som följd.
Jag lyckades hänga med i fem-sex kilometer till första backen där tempot ökade markant och fältet splittrades. Jag skulle öka tempot jag med men inget hände, andningen var som den skulle inga problem, men mina ben och armar var totalt kraftlösa. så jag tappade och tappade både tid och placeringar. Så i Oxberg efter 15 kilometer låg jag 19:e och riktigt långt efter. Jag stannade till vid pappa och sa att ”det här går inte” för jag hade noll kraft. Men han sa åt mig att hänga i för att få en bra träning åtminstone. Låg i en klunga med tre damer och en motionär, hade svårt att hänga med dem, men jag lyckades göra det, jag fick även hjälpa till att dra.
Strax innan Hökberg med 20 kilometer kvar började jag känna mig piggare, så jag gick ifrån min klunga och tyckte att jag höll bra fart, skidorna var inte grymt bra men inte heller dåliga. Så jag körde på och såg att jag började plocka på de framför. Kom ikapp en kille med cirka 15 kilometer kvar, vi hjälptes åt ett tag, innan jag kunde gå ifrån även honom. Resten av loppet gick i ett ”ingenmansland” fram till två kilometer innan mål strax efter Hemus, där jag lyckades komma ifatt och förbi en till, vilket ledde till en medioker 16:e plats.
Tyvärr gick loppet lite grann som jag känt mig i veckan, alltså seg, hängig och trött. Så här i efterhand får jag vara nöjd med att jag kunde hålla ett högre tempo in mot mål, trots att jag var totalt stum efter redan sex kilometer. Jag får vara nöjd med att jag hade åtta minuter bättre tid idag än vad jag hade för två år sedan då jag åkte sist. Även om det då slog om totalt i vädret, vilket ledde till att det var som att åka i sörja.
Innan denna säsong hade jag ju egentligen som mål bara att köra på och inte bry mig i resultatet. Med (som jag vid flertalet gånger tidigare skrivit och kanske även ”skyllt” på) min ”vila” i sex månader och träningsstart i september så kan jag ju göra bra lopp då och då, men jämnheten och lägstanivån är väldigt osäker.
Nu satsar jag vidare mot kommande drabbningar utan att vara alltför deppig av detta, jag hoppas bara att segheten släpper från kroppen. Var det någon annan av er läsare som åkte idag? I så fall, hur gick det för er?
https://adamsteen.se/
