Sådär ja, då var det avklarat. Ytterligare ett pass med misärkänsla är lagt till handlingarna, börjar ju bli några i rad nu. Formsvackan känns för tillfället så djup att jag bara vill lägga mig ner och grina. Men hur kul är det då?!
Eftermiddagspasset skulle ta 2,30 timmar, enbart stakning med följande upplägg:
En timme AI
En timme AII
15 minuter AIII
15 minuter AI
Snurrade runt ett varv på 15, två varv på milen, ett varv på 7,5 och ett varv på elljusspåret. Varje varvning ända nere på stadion. Farten och faktiskt även intensiteten motsvarade ju de aktuella zonerna, men pulsen var väl så låg att jag hade behövt en hjärtstartare, säkert 20 slag ifrån önskad puls. Gubbjävel.
Känslan är ju den som varit några dagar nu; känns bra ett tag. Därefter är musklerna slut och jag kan inte plåga mig rent ”flåsmässigt”. Jag vet ju att detta bara är en svacka och egentligen ingenting att hänga upp hela livet på, då jag bara behöver rida ut stormen. Men hur jävla kul är det just i stunden då att åka som ett jävla arsel?!
Imorgon är det vilodag, och jag ska fan sova till klockan 14. Minst.
https://adamsteen.se/
