Äntligen en ny viktoria

Simon Andersson, Adam Steen, Ronny Wedin

Stolt far, stolt(?!) son. Kanske ”stållt”, eller vad säger du Adam Larsson?

Det gick ju vägen idag, långt mellan gångerna, men alltid lika härligt. Idag var det faktiskt den tredje gången som jag vann Bergebo ski marathon (2013, 2015 och i år). och även min tionde långloppsseger. Vackert så. Hade ett mål att försöka uppnå tio segrar, att dessutom familjen var där och bevittnade, samt att jag fick ta med mig Alfons upp på prispallen kändes stort!

Jag hade en plan idag om att köra hårt från start, för att se hur kroppen svarade och sen hur många som hängde med. Lyckligtvis så blev det bara Simon Andersson som kunde gå med. Jag fortsatte i en ganska hög marschfart, utan att gå på rött, tyckte att kroppen svarade bra och jag tuffade på i spets i cirka tre mil faktiskt. Det ska tilläggas att Simon varit sjuk och inte är i sin bästa form. Vi åkte och snackade bitvis, ibland tonade vi ner våra egna styrkor inför en eventuell spurt, ryck eller andra ”tricks”. Vi hade helt enkelt en trevlig dag där ute i spåret. Efter cirka tre mil när Simon strax innan klagat på att han var kissnödig så skulle han helt plötsligt upp i spets och höja tempot. Från botten nere i Vargliden och nästan hela backen upp så matade han på rätt friskt, jag fick kliva upp på rött, men det var faktiskt inte nära att jag släppte, skönt för en gångs skull att vara stark. Efter hans försök att gå loss så avlöste jag honom sedan med några fruktlösa ryck, fick berättat efteråt att han fick slita, men det sa han ju såklart inte då.

Jag drog fram till två kilometer innan mål, lät Simon gå upp i spets och började förbereda mig på en spurt. Pulsen och nervositeten steg, trots att farten inte var speciellt seg. Jag visste att jag hade något bättre glid än Simon, så förhoppningen var stor att få sopa hem det hela. Simon drog igång spurten med cirka 250 meter kvar, jag lyckas komma upp jämsides och fick sedan ett viktigt lite försprång som höll in i mål. Verkligen kul!!

Det var en fin och rolig bana. Jag gillar banorna här, trots att jag kritiserat spårgubbarna en aning denna vinter, sorry för det. Jag använde mig av dom största Leki-trugorna som man kan skruva på, och även om det var löst på sina ställen så funkade det utan problem. Förra vintern så bestämde jag mig för att alltid köra minsta trugan, då jag inte tycker större trugor gör annat än att försämra pendeln. Men idag visste jag att det på sina ställen var ”bottenlöst” och att de lite större trugorna bär upp mer. Simon hade motsvarande truga på sina Exel-stavar-

18,9 km/h snittpuls (A1- för en sörlänning)

https://adamsteen.se/