Tjenare mina goda läsare där ute.
Efter mycket om och men så tog jag mig ut sent i förmiddags. Motivationen igen. Det funkar lite som så för mig att blir det något annat som igår när vi var tvungna att åka in, då tappar jag fokuset och suget att träna försvinner direkt. Visserligen blev jag ju orolig för Amanda + bebisen, samt trött av att sitta där inne en hel dag, men sedan efter det så fanns ingen motivation kvar, igen. Jag har ingen riktig plan än, har inte suget efter att köra intervaller, kan inte springa, på gränsen till ont här & var och så vidare. Jag ska försöka träna på bara, efter känsla. Jag borde ju köra en massa ”Vasapass” också, men nja.. Ingen idé att tvinga mig själv till något. Det tråkiga är ju också att jag ”måste” träna mina 3-4 timmar per dag, annars kan jag lika gärna skita i det. Så jag sätter ju en onödigt press på mig själv hela tiden, vilket också stressar upp mig onödigt mycket. Men som vanligt så kommer jag väl fram till ungefär samma slutsats i dessa frågeställningar och ”bekymmer”: bara att nöta på och kämpa vidare, det vänder!
Idag så blev det i alla fall ett riktigt fint pass. Jag hittade nämligen en bana uppe i Skräddarbacken som på mina Elpex-fyror (premiär för i år. Helvete vad tungt dom rullade till en början) tog drygt 65 minuter och mätte närmare 16 kilometer. Försökte få så mycket backar jag kunde. Motivationen växte faktiskt under passet och jag blev mer och mer taggad. Skönt att det kan vända så. Jag var ute i tre timmar, åkte 44,3 kilometer och plockade 695 höjdmeter. Enbart stakning så klart.
Efter träningen så har det blivit en del pysslande här hemma. Stackars Amanda får inte göra så mycket alls, så det blir ett lite tyngre lass på mig där. Det är lite dubbeltrist, då hon hatar att sitta still, medan det är det bästa jag vet. Men vi ska nog ta oss igenom det också!
https://adamsteen.se/
