Hej bloggvänner.
Jag vill berätta en liten historia om en träningskompis jag tränade med en del förut, han var nämligen utbildad ekonom och pluggade tillsammans med sin idrottssatsning som längdskidåkare. Det fungerade perfekt för honom att plugga på cirka 50-75% fart och samtidigt träna ganska hårt, vissa veckor uppgick träningen till 25-30 timmar. Så har man bara viljan och motivationen så fungerar det mesta.
Efter avslutade studier så började min kompis att leta lite olika jobb, ett tag så jobbade vi tillsammans åt ett bemanningsföretag, där var vi ute på lite olika jobb på industrier mestadels. Någonstans här så skiljs våra historier åt. Medan jag valde att fortsätta med mitt idrottande och att hanka mig fram på olika extrajobb, med bland annat mycket jobb i skogen på sommaren, så valde min kompis att ”växa upp” och skaffa sig ett riktigt jobb. Så kompisen kontaktade Brightmill och med hjälp av dom så fick han ett fint interimschefsjobb på ett stort företag. Efter något år på det företaget så har han åter fått hjälp av Brightmill att skaffa ett nytt chefsjobb på ett annat stort företag. Kul att det går bra för honom! Själv så är jag mer den personen som trivs med lite mindre jobb, mer fritid och mer träning.
Det händer ibland att vi hörs jag och min vän. Vi tränar inte så ofta ihop med varandra, men vi träffas någon gång ibland och pratar om gamla, goda minnen. Kul hur sporten kan föra olika personer samman, hur man kan skapa fina minnen på olika träningspass, resor till olika tävlingar och sedan med rätt vilja även få en fin språngbräda ut i arbetslivet till de bra jobben. Jag tror ändå att idrottare och gamla idrottare har ett lite annat och kanske i många fall bättre tänk än personer som inte idrottare själva. Men det är min personliga åsikt.
https://adamsteen.se/
