Mikro-Vasapass och maxi-stum

Den 12:e oktober var senaste gången jag körde stakintervaller, då på rullskidor. Därefter så har jag ju som ni vet dragit axeln ur led och sedan kört mestadels löpbandsintervaller. Några lugna stakpass har jag hunnit med på längdskidorna och idag blev det premiär för stakintervaller. 

Jag hade kommit med ett förslag för Linus, på 40 minuter effektiv intervalltid och totalt 2,30 timmar. Ett i förväg inte alltför mastigt pass, men nu efteråt kan jag berätta att det skördade sina offer.. Ritkigt sliten nu. 

Vi värmde upp i cirka 30 minuter och sedan brakade det hela lös:

– 15 minuter tröskel, 5,17 kilometer, 170 snittpuls, 20,7 km/h snittfart. Fem impulser inlagda under intervallen. 

– 20 minuter lugn åkning. 

– 5 x 3 minuter AIII-AIII+, 1 minuts vila, 162 – 168 – 173 –  173 – 175 snittpuls. 20,8 – 23,3 km/h snittfart. 

– 30 minuter lugn åkning. 

– 10 x 60 sekunder maxinsats, 60 sekunders vila. 

– 15 minuter lugn åkning. 

Blev trött något jävulskt. Kändes dåligt på uppvärmningen, alltså typ svag rent muskulärt. Sedan kändes det rätt så bra på den långa tröskeln, samt även treminutersintervallerna där jag på den sista noterade dagens högsta puls: 185. På de sista enminutersintervallerna så var det en ren pina, men förhoppningsvis var detta precis vad jag behövde för att vakna till liv igen. 

Det bästa med hela passet var att jag inte kände något i axeln och såklart att jag kunde hålla bra fart. Nöjd med genomförandet! 

Spåren var till en början riktigt fina, men med två plusgrader och mycket folk som åker så blir det snabbt ganska löst i uppförsbackarna och isigt i de två 180-graderskurvorna. Men det går att köra sig trött i alla fall. 

Här är pulskurvan och annat från klockan: