Jag är inte bara ful och en bedrövlig skidåkare, jag är fet också.
Jag hade en väldigt fin support hemma på Vasaloppet och när det var som tyngst så tänkte jag mycket på dom. Kanske det som gjorde att jag tog mig framåt och sedan i mål.
Dagen innan loppet så var jag inte speciellt nervös faktiskt, det brukar jag vanligtvis vara, så det var faktiskt ganska skönt att slippa vara det. Enda gången det märktes att jag var lite nervös var när jag skulle sova de sista fyra nätterna inför loppet och hade galet hög puls, samt sjukt svårt att somna. Förutom det så hade jag väl inte den bästa uppladdningen med en magsjuka och en rejäl vägg på Bessemmerloppet två veckor innan. Därefter en förkylning som förstörde lite av uppladdningen. Visst, jag kanske blev lite pigg i musklerna av lite extra vila, men helst hade jag ju velat följa träningsplanen. Svårt att göra något åt det nu dock.
På morgonen in mot loppet så stegrade nervositeten i takt med att starten närmade sig. Vi hade två alternativ på skidor som vi testade, båda gick snarlikt, så jag valde alternativet med Maplus Med-pulver vilket passade prognosen bättre.
Loppet då
Jag fick för första gången en bra backe och en backe där jag avslappnat kunde gå med täten upp på uppskattningsvis en plats kring 40-50. Väl uppe på myrarna så hade jag bestämt mig för att ligga längre fram om jag hade möjlighet till det och det hade jag. Låg ganska långt fram och faktiskt först en gång efter cirka 7-8 kilometer, men såklart fick det inte synas i TV-sändningen. Därefter kändes det billigt och kontrollerat för mig att ligga skapligt högt upp i klungan. Här hade jag förhoppning om ett bra lopp. In mot kontrollen i Mångsbodarna så blev jag dock lite för feg och passiv, vilket resulterade i att jag tappade många onödiga placeringar när folk kom från alla håll, det tappet fortsatte ned mot Tennäng och sedan var täten ett minne blott, klantskalle.
Redan i Tennäng efter cirka 30 kilometer hade jag en första krampkänning i triceps + mage och i backarna upp emot Risberg fick jag slita, trots att det gick väldigt lugnt och att jag fastnat långt bak i klungan. Här började jag förstå att det skulle bli bra mycket mer slitsamt än vad jag först trott.
Efter kontrollen i Risberg så öppnade det upp sig lite och jag hamnade i en ganska bra jagande klunga med bland annat Bob Impola och Oskar Niord. Men jag märkte att jag fick slita rejält för att gå med i rygg, framförallt på platten och utför. Medan det gick bättre uppför. Visst var jag ganska trött, men skidorna började gå sämre också, trist nog och troligen på grund av fel skidpar. Här har jag och min bror egentligen bara oss själva att skylla då vi är alldeles för dåliga på att testa ut skidor. Vi har säkert närmare 50 skidpar hemma, men på grund av dåligt testande så har vi för dålig koll.
Jag lyckades trots allt gå med klungan som åkte ganska fort igenom kontrollen i Evertsberg och även utför ner mot vägundergången i Vasslan där det är väldigt lättåkt. Trots att jag ständigt tappade retfulla metrar utför mot alla jag åkte med, trots att jag låg i suget. Så den egentligen ganska sköna biten mellan Evertsberg och Vasslan blev allt annat än återhämtande. Därefter bär det av uppåt i tre etapper som avslutas med Lundbäcksbackarna och sedan ytterligare en backe innan kontrollen i Oxberg. Här får jag ändå säga att jag förhållandevis lätt gick med den slutliga 39:an Oskar Niord och 56:an Michael Boberg uppför dessa backar. Men så fort det blev utför och flackt så fick jag slita som ett as.
In mot Gopshus med 25 kilometer kvar så går snöret till klungan och jag får höra att jag endast är 3-4 minuter bakom täten. Jag krigar på fortsatt och tar mig vidare mot Hökberg och genom kontrollen där. Här är enda gången på hela loppet som jag hör en placering och det är när en åkare framför mig passerar som åkare nummer 68:a. Jag får släppa fler åkare och sliter verkligen järnet. På rakorna efter Hökberg med cirka 17 kilometer kvar så ”dör” jag rejält, här trodde jag faktiskt inte att jag skulle ta mig i mål. Varenda meter härifrån och in var ren & skär plåga, utan att överdriva det minsta.
Precis innan Eldris så kommer Erik ”superhurtbullen” Wickström och Britta Norgren (första Vasaloppet med tjejdäng, kul) ikapp mig. Jag är så trött att jag inte vet vad jag heter här och jag håller nästan på att börja gråta resten av vägen in i mål. Både Erik och Britta, samt alla andra åkare som passerar mig de sista 15 kilometrarna är som om vi hade mötts, det var inte direkt feststämning där. Genom kontrollen i Eldris berättar dom att vi är 10 minuter efter täten, i mål blev det just under 17, snabb kille.. Jag får ändå klappa mig på axeln att jag slet hela vägen in i mål, även om jag med nöd och näppe tog mig uppför de sista backarna från Eldris och in. Jag har aldrig åkt ett jobbigare skidlopp och jag hoppas verkligen att jag slipper göra det igen också!
Från Hökberg där enda gången jag fick höra vad jag ungefär låg och in i mål så fokuserade jag på att klara topp-100. Det tyckte jag där och då var ett bra mål och något jag skulle vara nöjd med. Speciellt med tanke på hur jävla trött jag var, samt hur jag slet med skidorna.
Nu efteråt är jag faktiskt jävligt missnöjd. Jag ville mer och jag vet att jag kan. Men samtidigt är det så sjukt jävla tråkigt att aldrig få till ett bra Vasalopp. Det gör såklart att jag tvivlar på mig själv, speciellt nu när det egentligen inte känts bra på ett enda lopp i vinter. Eller jo, på de korta traditionella har det känts bra, men inte på något långlopp. Jag vet inte riktigt vad jag ska ändra på heller. Tycker jag tränar helt okej och gör så mycket jag kan rätt, ändå går det (nästan) bara dåligt. Jag offrar ju inte en massa i livet och tränar väldigt hårt för att bli 83:a i Vasaloppet. Men jag klarade ändå delvis av mitt mål att kämpa hela vägen in i mål, utan att tappa humöret, det var ju bra.
Inför nästa säsong så kan jag redan nu säga att jag kommer köra vidare med skidor och långlopp. Men som det känns just nu så är jag inte så sugen på att börja träna mycket rullskidor direkt, utan mer sugen på att springa. Kanske gör det inte så mycket, kanske gör det det. Men jag tror det lär visa sig och det kan även ändra sig. En annan tanke är att träna en dag mindre i veckan, så jag får två vilodagar och mer tid med familjen. Så tanken är att försöka förfina träningsmetoderna än mer, jag tror innerst inne att det går att prestera ändå, även om jag också tvivlar på min förmåga när jag åker så jävla rövigt som årets Vasalopp. Men jag ska försöka analysera mina styrkor och svagheter, även fundera ut vad jag ska lägga vikt vid för att kunna prestera så bra jag kan på långlopp.
Det roligaste med hela Vasaloppet var dels början som kändes bra. Men även allt småsnack med kingar som: Andreas Nygaard, Anders Aukland, Joar Thele, Magnus Vesterheim, Øysten Pettersen, Ilya ”Kjell Nordström” Chernusov, Anton Karlsson, Emil Persson, Oskar Kardin, Andreas Holmberg, Simen Østensen, med flera. Kul att dom flesta av dessa vet vem jag är i all fall, även om dom säkert skrattar bakom min rygg över hur kass jag är!
Nu får jag deppa några dagar och även ta ett antal vilodagar, för att sedan försöka samla ihop resterna av mig själv och kanske köra någon mer tävling innan vintern är slut.
Raden av placeringar i Vasaloppet är nu:
2010 – 63:a, + 15,24 (efter segraren)
2011 – 78:a, + 23,46
2012 – 86:a (3,58,51, min bästa tid), + 20,10
2013 – 74:a, + 22,04
2014 – 92:a, + 7,27
2015 – 48:a, + 30,04
2016 – 73:a, + 8,55
2017 – 104:a, + 22,20
2018 – DNS
2019 – 83:a, + 16,54
Två lopp kvar att bli topp-100 för att få ihop tio stycken!
https://adamsteen.se/
Rezac å Aukland är ju 45 tiden talar för dig, kämpa Adam!
Sant! Hoppas det då 🙂
Hej Adam
Jag är en av dom där slashasarna som lyckas hänga med när eliten fisåker.
Hade samma upplevelse som du med skidorna. Varför gick dina dåligt? Fel spann, stuktur mm?? Har du nån gissning.
Hej. Bra kämpat 🙂 Jag vet inte riktigt, men troligen spannet på något sätt, dessa skidor har tidigare gått väldigt bra i ganska kall snö, men ganska dåligt så fort det blir varmt
Oh, en ganska rejäl väggning alltså. Kollade passeringarna under loppet och där såg det inte ut som en totalväggning, trött såklart men det såg ut som du höll emot bra ändå.
Gällande placeringar år från år bör man väl också jämföra hur man ligger till bland de svenska åkarna och framförallt exkludera Norge som ju har extremt mkt fler åkare nu än för bara några år sen. De har ju heeeelt andra ekonomiska resurser där. Vanliga människor jobbar ju knappt där och deras skidåkare garanterat INTE. Resultaten på senare är bara jämförbart mot svenska åkare om man inte är proffs skulle jag säga.
Daniel Svensson (SVTs åkande reporter) pratade med Anton Karlsson under loppet och berättade att han hade 95 i puls. Var väl efter 1,5 timme kanske. Vad hade du i puls då när det gick lugnt? 🙂
Din bror var en riktig linslus och låg länge långt fram och matade. 🙂 Blev väl också lite trött tror jag.
Riktigt bra race report, Adam!
Precis. Så med tanke på det var det ändå bra 🙂
Ja, du har rätt i det också. Dom kan väl vara i sitt land och tävla istället 😉
Haha hörde det. Jag hade väl säkert 140-160 då skulle jag gissa 🙂
Verkligen. Ja, men han höll också i bra 🙂
Tack för det 🙂
16,54 efter segraren är väl ändå ganska vasst med tanke på att det var så tungt före och extremt lång åktid eller?
Ja, egentligen, och med tanke på väggningen 🙂
Jag förstår om du inte vill uttala dig om Anton Karlsson puls. Men jag har iaf väldigt svårt att tro att han ligger på 95. Något måste varit fel med klockan. Visst det blir väl väldigt lungt en bit bak i klungan men 95 är ju extremt???
Han är stark och bra tränad Anton. Sen kan han ha ganska låg puls generellt och låg maxpuls. Att han skulle ha 140-150 i puls på sina distanspass som Blomqvist sa är jag då mer tveksam till 🙂 Men huruvida hans 95 stämmer eller inte får du fråga honom om 😉