Sexa Toughrace original

2016-07-02

666

Slog i ”pilli-Jansson” på ett av de sista hindren idag, mindre skönt

Förkyld en vecka, därefter två dagars intensivt tävlande. Ej att rekommendera för er därhemma, detta är utfört av en proffessionell fullblodspsykopat. Skämt åsido. Redan på uppvärmningen idag så kände jag att det skulle bli en riktigt jobbig dag. Kände mig sliten muskulärt från gårdagen, även luftrören var rejält slitna. Så det blev en inte alltför lång eller högintensiv uppvärmning.

När starten gick så rusade några iväg rejält, jag låg kring tionde. Efter några hundra meter så avancerar jag till en femteplats med ganska bra häng på tätkvartetten. Första halvan av tävlingen (fyra kilometer ungefär) är mycket löpning, delvis obanat, över stock och sten, samt upp- och nedför ett berg. Här känns det ändå helt kontrollerat, tappar på de fyra första dock, men inte överdrivet mycket. Springer nästan snabbare än dom uppför, tappar rejält utför.

Efter halva loppet ungefär så kommer vi tillbaka till ”arenan” igen. Här börjar hindren, samtidigt börjar regnet ösa ner, inget som störde, snarare tvärtom. När det blev mer frekvent med hinder så låg jag tillsammans med den slutliga femman Daniel Bodare, gör några misstag genom hindren och får tyvärr släppa honom. Med tre kilometer slår tröttheten och mjölksyran till som en bomb. Troligen till följd av de senaste dagarnas förkylning, men kanske för att jag sprungit för hårt, svårt att säga. Jag fortsatte i alla fall att kriga på det jag hade hela vägen in i mål.

Bitvis var det så oerhört jobbigt och tungsprunget, samtidigt som hindren tog ut sin rätt. Fick faktiskt kramp i vänster vad mot slutet av loppet. Kom i alla fall i mål som sexa, helt utpumpad och blåslagen på knän, armbågar och övriga kroppsdelar. Helvete vad jag ibland hatar att jag utsätter mig för sådana här extrema ”konditionslekar”, men jävlar vad kul det är. Igår exempelvis så hade jag sådan ångest inför varje heat att jag trodde jag skulle dö, samtidigt som kroppen skakade av mjölksyra. I de ögonblicken har jag svårt att ta in de orden jag sa till Amanda i torsdags: ”är jag inte frisk och kan springa imorgon så lägger jag mig på spåret”. Man är konstigt nog som beroende av dessa kickar som idrotten ger.

Jag sprang i korta tights från