4 X 4′ Löpintervaller med kingkänsla!

Idag hade jag ett riktigt ”ångestpass” på min plan. Ett pass som jag bestämde mig för att genomföra efter fredagens 10 km K. Ett pass som jag körde fyra gånger förra vintern (1(exakt ett år sedan), 2, 3 och 4). Ett pass som jag tror på. Och är det ett pass som jag tror på, så blir det automatiskt ett pass som fungerar bra för mig.

Jag är nämligen en person/åkare som inte till 100% är beroende utav den fysiska formen, utan jag har mitt huvud som största tillgång, men även fiende. Exempelvis idag, visst var jag nervös och hade lätt ångest inför detta pass. Men jag hade också en stor pepp, en inställning om att jag skulle klara av det, jag ”visste” att det skulle göra ont men att det skulle gå och jag visste att jag skulle ha kul. Alltså en helt motsatt inställning än inför Bruksvallstävlingarna. Det jag är bra på är alltså att både bestämma mig för att åka bra/prestera, men också att sänka mig och ”bestämma mig” för att åka dåligt, (givetvis omedvetet).  Nu måste jag bara försöka ”översätta” denna inställning på tävlingar också. För med tanke på dagens pass så är jag inte i dålig form, eller dåligt tränad. Jag kollade upp träningen och såg att jag ligger cirka 75 timmar före förra årets träningsmängd just nu, cirka sju månader in i träningsåret. 

15 minuter uppvärmning på löpbandet, cirka 4,30 min/kilometer i snitt. Därefter fem intervaller (planen var fyra, men under den tredje så sullade jag med hörlurarna till mobilen, så jag råkade komma åt nödstopp efter exakt två minuter):

Två stycken fyraminutersintervaller med fyra minuters vila, en tvåminutersintervall med två minuters vila, två stycken fyraminutersintervaller med fyra minuters vila. Allt i en fart av 3,00 min/km (20 km/h). På den sista intervallen så höjde jag lutningen till en procent sista minuten, bara för att krama ur det sista.

15 minuter nedvarvning, cirka 4,30 min/kilometer i snitt. 

Jag hade inget pulsband idag, då jag har skickat in det på service. Räknade dock mina hjärtslag manuellt vid två tillfällen, där hade jag uppskattningsvis 200 slag/minut. En puls som jag har väldigt svårt att komma upp i på skidor. Speciellt när jag åker dåligt som i helgen och ej kan ta ut mig. Exempelvis så tror jag inte att jag kom över 185 slag/minut under lördagens skatelopp.

Totalt tog passet en timme, en fruktansvärt effektiv och bra timme!

Nu är jag otroligt nöjd och stolt över mig själv!