Vad är det för fel på folk som går i skidspår?

Suddig kille på bilden ovan. Jag råkade hamna lite i periferin en aning, testade en avstickare från Igeltjärnsvägen, hamnade till slut i ett mjukt skoterspår som bitvis gick över blöta myrar. Efter någon kilometer så hamnade jag på Igeltjärnsvägen igen. Och tro mig, jag var inte speciellt irriterad heller, det var rätt skoj att utforska lite ny terräng. Desto mer irriterad var jag i början på passet när jag åkte ner emot Medväga och mötte ett äldre par som går i skidspåret, det händer i princip på varenda pass att jag möter folk som går i skidspåret där och det är ALLTID äldre människor! Jag har blivit lärd att inte gå i skidspår och man tror ju att äldre människor gått i samma skola. Men icke. Sen att dom glatt ska hälsa gör ju saken än värre, jag är så arg att jag nästan spricker när jag stöter på dom och ska då samtidigt lyckas pipa ur mig ett ”hej” som inte låter alltför elakt, lättare sagt än gjort det. Nej, sluta gå i skidspåret så jag slipper åtminstone en parameter att reta upp mig på, jag har nog många ändå. 

Jag tog mina Twin skin för att dagen till ära få åka lite gammal hederlig klassisk skidåkning. Det bjöds på någon minusgrad, så dom fäster tyvärr inte jättebra, men det är ändå dugligt. Det blev en tur på totalt 2,05 timmar och ”satan i kvadratan” vilken träningsvärk jag har i benen, skidåkningen gick väl bra, men jag kunde knappt gå till eller ifrån spåret utan att halta som den gubbe jag är. Det enda jobbiga jag gjorde under träningen var när jag slog till med 10 maxinsatser á 10 stavtag under den sista halvtimmen. Skönt med ett återhämtningspass. 

Imorgon blir det ett jobbigt SkiErg-pass, ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Hoppas jag kommer kunna åka fort någon gång i vinter i alla fall. Sjukt ändå när jag tränar okej, aldrig är sjuk, lever sunt, äter skapligt och så vidare, men presterar som en jävla ”jagvetintevad”. Jobbigt när folk på typ jobbet, gymet, etcetera frågar om jag tävlat något och jag försöker smyga iväg samtalet på annat och samtidigt svarar lite undvikande om mina oerhört bedrövliga placeringar hittills i vinter.. Det borde gå att vända detta sjunkande skepp på ett eller annat sätt. På söndag hoppas jag slippa känna känslan som bland annat dök upp på Orsa Grönklitt Julmardröm redan på första varvet när Rikard Tynell drar igång sina berömda ryck redan runt Stormon, jag ligger på andra-tredje plats och sliter för kung och fosterland. Känslan/tankarna jag får då är ren och skär flyktkänsla & otrygghet, jag vill bara därifrån och aldrig mer kolla åt en skidtävling. Detta har jag upplevt många gånger när jag åker långlopp med folk som är riktigt bra. Hur ska vi råda bot på det och hur ska jag kunna åka fort på ett långlopp igen? Långlopp som är det enda jag tränat för i två-tre år, men ändå är så osäker på min förmåga, jag litar mer på min kapacitet som traditionell åkare och då är jag ändå lastgammal där… Nej, nu försöker vi fokusera och göra jobbet, det andra borde komma av sig självt. Jag har ju åkt fort förr och jag har ju tränat helt okej under det senaste året!

https://adamsteen.se/