Ömma ben!

Idag är benen väldigt ömma efter gårdagens löpning. Det är inget konstigt i det, speciellt med tanke på att jag inte sprungit så mycket i år. Det till trots så känner jag ändå och tycker att löpformen är rätt bra. Jag fick sådan mersmak igår på löpning att jag bestämt mig för att springa Vildmarksloppet 32 kilometer den 1:a september (på Alfons födelsedag), kul! Jag är också lite sugen på Lidingöloppet faktiskt. Grejen är att det var så roligt igår, jag njöt verkligen när jag sprang längs Vasaloppsspåret till stora delar med tröskelpuls. Jag tänkte verkligen på att hålla igen i början, ändå så passerade jag milen på 37 minuter blankt och i Oxberg på 57,20 cirka. Tiden till Oxberg är cirka en minut sämre än min bästa tid för två år sedan, den gången var jag helt utpumpad, igår så var jag tämligen oberörd, om än något trött i benen. 

Efter Oxberg så började jag komma ikapp horder av folk som tog upp hela spårbredden, dessutom hade många hörlurar i öronen och kunde inte höra mig när jag kom bakifrån. Det var väl det negativa med tävlingen. Jag sprang om hundratals personer, utan att överdriva. 

Den som vann min sträcka heter Japhet Kourir och har vunnit Lidingöloppet tre gånger. Han sprang på 1,22,16, lite drygt 12,5 minuter snabbare än mig alltså. Det låter mycket, men jag är nöjd med insatsen. Alla andra sprang på över 1,30 och jag var strax över minuten efter Mora trails löpare Vojtech Kettner. Det får ju anses som bra! Enda gången jag behövde gå på rött var under de sista hundratalet meter i backen upp emot Hökberg. Jag skulle vilja påstå att det är jobbigare att springa fem kilometer i sub 3,30 min/km, än gårdagens 24 kilometer i sub 4-fart. 

Sågmyra SK, 5:a i Vasakvartetten 2018 på tiden 6,17,35. Anders Berglund, Markus Westman, Adam Steen och Mattias Westman

Idag avslutar jag stakveckan med ett distanspass!