Mycket inlägg och träning här på er favoritblogg. Det är förvisso syftet med denna blogg, och kanske därför många av er kikar in, men ni ser bara min träning och så vidare, jag är ju en människa också, här kommer lite halvt dravel och annat löst snack:
Jag får dagligen glada tillrop, antingen via Twitter, Instagram, Facebook, bloggen, mail, eller annat av personer som följer mig i min vardag. Det är väldigt uppskattat och kul att folk intresserar mig i vad jag sysslar med, stort tack för det!
Nu har det kommit sig som så att jag på onsdag nästa vecka fyller 30 år. Det är väl ingen ålder kan man tycka, och nej, jag känner mig personligen inte en dag över 20. Men nu är jag snart 30, och vad kommer nu att hända? Vad har hänt, egentligen i mitt liv? Jag har egentligen inte gjort något betydelsefullt, kan jag tycka.
Jag känner mig egentligen ganska tom och ”oförberedd” inför vad som komma skall. Nyss var jag ju 20(+). Nu är jag ju helt plötsligt 30, och vad innebär inte det med ansvar och så vidare? Vad har jag gjort som ”vuxen” (hittills)?
Jag vet att när jag var 20 så tyckte jag att folk som var 25 år (plus/minus något år) gamla. Nu är jag där, och mer därtill, rent åldersmässigt. Jag tänkte förr att ”allt” kommer att ”lösa sig”, allt kommer att ta ett spår (det ”rätta”) och sedan bli bra. Men vad är bra, och vad är inte bra? Vad kommer lösa sig, och hur kommer det att te sig? Vad kan jag själv göra för att må bra?
Om jag börjar tänka efter och fundera så känner jag bara tomhet, frågor och ensamhet. Tomhet över att jag egentligen inte åstadkommit något ”vettigt” i hela mitt liv. Vad har jag gjort då, egentligen? Har lyckats trilla in någon JSM-medalj både på längdskidor (3 st) och på friidrotts-SM 1500 m (1 st 25 hundradelar från guld, 2003), samt en stafett-SM-medalj på förra årets SM i stafett. Men sen då? Därefter och däremellan har inget hänt. Visst, man kan komma att framstå som en vettig, ”bra” och respektabel individ i idrottsintresserade sällskap, men vad betyder det i det stora hela? Vad är egentligen bra? Och vem bestämmer vad som är rätt, fel, vettigt och så vidare? (Finns det egentligen ”rätt” och ”fel”)? Troligen jag själv, men hur hittar jag dit, och ännu viktigare; hur hittar jag mig själv? Troligen genom att trivas med det man gör och är glad över, men hur kommer man dit att man tycker det i princip 24/7?
Jag känner mer som ovan skrivet en ”tomhet”, jag söker något som jag egentligen inte har. Men vad är det jag inte har då, och vad är det jag söker? Kanske en trygghet, en ro i kroppen, harmoni och framförallt ett lugn. Men hur får jag det då? Harmoni tror jag att vi alla söker, det är grunden för välmående på alla plan. Vi vill må bra, men vad är välmående? Jag vill säga det igen: Harmoni. Ganska enkelt ord, men vad betyder det egentligen? Och än viktigare; Hur uppnår man harmoni? Finns troligen många vägar dit, och egentligen ingen som kan styra oss. Det måste komma från dig själv, man måste gilla sig själv. Men hur?
Så fort jag ej varit hemma i min enkla boning kallad lägenhet, och är påväg dit igen, så kör jag med frasen: ”jag har väl inget att komma hem till!”, och visst, det är med glimten i ögat. Men det är ju ändå sanning i det. Jag har ju verkligen inget att ”komma hem till”, visst, jag har ju en lägenhet, men sen då? Jag är ju snart 30 och ska ju (enligt min världsbild) ha fru, barn och även hus. Nu leker jag omkring med denna idrott på en ganska medioker nivå, jag har ingen klar högskolenivå, jag har ingen tjej, jag har knappt ett jobb, jag har inga sponsorer rent ekonomiskt och jag har egentligen ingen ”vettig” sysslosättning att döda mina dygnstimmar på.
Nu är jag dock glad över att ha tränat väldigt bra de senaste veckorna, glad över att kroppen svarat bra och att jag är hel, tacksam över att motivationen att träna är högre än på länge och att det mesta rent träningsmässigt flutit på bra. Men (alltid detta ”men”) det är något som saknas, det är något som är tomt. Antagligen är det 30-årskrisen, eller så är det något jag ej funnit svaret på ännu och hur vet jag när jag gör det?
Ni kanske ni tror att jag kommer ledsna ur på allt och bara lägga ner, (som ett antal gånger för) men så är ej fallet. Jag är otroligt tacksam över att jag har min träning och att det flyter på med den, samt att jag har mina vänner (tacksam över er, ingen nämnd och ingen glömd). Jag kommer att försöka blicka framåt och kämpa på! Men jag tar gärna emot konkreta tips från människor som känner någorlunda som jag.
Bitvis så kan jag ändå tycka att mitt liv är bra. Och visst, jag borde ta tag i mina ”problem” och blicka framåt. Men hur gör jag egentligen det? Mitt svar är träning och åter träning, för det är det enda jag har i livet och jag älskar träningen!! Och det är givetvis så att; jag ansvarar själv för mitt mående, till 100%. Fast alla sådana ”ordspråk” och klyschor är just det, de må vara sanna, men tyvärr lättare sagt än gjort.
Ja ja, egentligen en massa dravel och tomt osammanhängande ”prat”, men jag är en öppen person som gillar att beskriva min situation, samt skriva om mina tankar.
Detta är några av mina tankar, bestyr, egenhetligheter och annat.
Tack för att ni läst, hör gärna av er!
https://adamsteen.se/
Mår du bra av träning Adam så fortsätt med det! Det där med fru och barn det löser sig av sig själv när du minst anar! Jag har idag fru och 3 fantastiska barn, men kände precis som du innan 30. Tro mig en dag har eu hus, fru, barn och kombi. Tänk tillbaka på hur du kände nu den dagen! Kör hårt med träningen!
jag tror att du skulle må bra av en nystart av något slag! flytta någonstans, börja plugga eller jobba och träffa nya människor. Träna kan du fortsätta med men att bara använda det som en flykt tror jag inte löser några problem. Det är så lätt att fastna i sina gamla hjulspår och bara gå och älta… ett sätt att ändra mönstret är som sagt att bryta upp och ge sig ut i något okänt och nytt. Det växer man av som människa! Läskigt men lärorikt!
Tack
Balansen mellan träning, kompisar och övriga livet är viktigt. Och sluta oroa dig över framtiden, försök leva här och nu. Och det det här med förhållanden, sluta leta efter en flickvän. Förr eller senare står hon vid din sida. Och då börjar ett annat liv…Men det ska jag inte tynga ner dig med 😉 Lycka till och gör det du mår bra av!
Tack kingen 🙂
Lev och njut Adam. 30-årskriser är bara ett dumt påfund. Jag är så gott som övertygad om att det är många som avundas dig och din situation.
En sak jag reagerar på när jag läser adam är den här meningen: "troligen genom att trivas med det man gör och är glad över, men hur kommer man dit att man tycker det i princip 24/7?".
Alltså; du har föreställningen att det ska vara tipptopp och att du ska ha lyckokänslor HELA tiden. Men så funkar inte livet. Jag själv känner mig nöjd med livet, men det betyder ju inte att jag är glad 24/7. Ibland när jag kommer hem till lägenheten, eller när jag vaknar måndag morgon, så känns det ju tungt. Såklart! Thats life. Livet är alldagligt och vanligt och ibland tråkigt. Om man har inställningen att det alltid ska vara kul så kommer man bli besviken.
Nått som är grundläggande för att må bra tror jag är en bra självkänsla. Alltså att man trivs med sig själv och tycker att man duger. Att allt inte är avhängt på prestation och prylar. Du är ju ganska inriktiad på just de bitarna, typ prestation, utseende, prylar, och eftersom det är det du visar upp här på bloggen är det ju även det du får massa positiv feedback och förstärkning kring, och då kan ju känslan hos dig förstärkas att det är de bitarna som är viktigast.
I slutet skriver du att du borde ta tag i dina "problem" och blicka framåt, och att lösningen skulle vara träning och åter träning eftersom det är det enda du har. Men med andra ord – då är det ju snarare INTE träning som är lösningen, för som du skriver så är ju just den pusselbiten redan på plats. Ta tag i de andrsa bitarna en och en istället. Jobbbiten tex. Du har en halvfärdig utbildning och du har inget jobb. Nu har du lärt dig den hårda vägen att det här med jobb inte "löser sig". De flesta som har jobb har ju gjort nån ansträngning öfr att få det, typ pluggat, flyttat osv. Du kanske helt enkelt måste plugga nått, trots att du inte känner för det, bara för att komma nån vart så att säga. Förskollärare, idrottslärare, sjuksköterska? Att plugga och kombinera det med elitsatsning finns det väl många som tycker är en bra kombination?
Och som nån annan skrev – försök tona ner din besatthet av att hitta en partner. Det är kanske först då som du kan träffa nån. Men det kanske också kräver att du vistas i andra kretsar med nya människor. Tex på högskolan eller flytt till annan stad som nån skrev? Försök vara öppen för att vistas i andra miljöer, alltså även i såna miljöer där du inte är den kände addesteek/kingofchina, även om det känns främmande och läskigt.
Det är nog rätt unikt att öppna upp sig sä här mycket som du gör på en blogg tänker jag. Hur reagerar dina vänner och din familj på det här? Du kanske ska se till att prata med dina vänner på riktigt om detta också, så det inte blir som två separata världar.
Jag tänker att det kanske är bra för andra som mår dåligt att läsa om andra i samma situation, så på så vis är det ju bra att du skriver. Men jag tänker samtidigt att bloggen kanske kan vara dålig för ditt mående. Den bidrar till att du hela tiden söker efter bekräftelse. Hur skulle du känna dig om du inte fått kommentarer på en hel vecka eller inte bloggat på tre dagar tex? Om svaret är att en sån situation skulle få dig att må dåligt så kanske du ska tänka över om det verkligen gynnar ditt mående att blogga? Det blir bara som konstgjord andning.
En sista konkret sak jag vill nämna är det här med mental träning, som du ju känner till mycket kring redan. Det är ju bevisat att man faktiskt kan påverka måendet i positiv eller negativ riktning med tankar. Tankar är en del av beteende. Att skriva "dagens 3 positiva" höll du ju på med ett tag. Kanske återuppta det men utan att blogga om det?
Har du provat kognitiv beteende terapi förresten?
Hur tänker du kring detta?
/hobbypsykologen
Tack för ett bra svar. Du får gärna maila mig så kan vi ta det där. MVH Adam