Anmäld till Vasaloppet 2016, status, och sådär

Tänkte att jag skulle åka Vasaloppet i år faktiskt. Så jag passade på att anmäla mig igår. Blir spännande och kul. Eller ja, kul är ju lite ljug ändå, så roligt är det kanske inte. Men det är någon form av tjusning i det ändå. Och jag verkar ha blivit rejält biten av detta långa loppet, eftersom att jag oförtrutet ska kriga mig igenom dessa nio milen år efter år. Sjukt hur man är. Jag minns första året jag åkte, 2010. Kom 63:a då, det är faktiskt min näst bästa placering (bästa är 48:a från förra året). Jag hade ju sett banprofilen innan och tänkt; ”fan, det är ju bara utför, borde ju inte bli några problem?!”. Jo hej, var ju för fan bara uppför det året. Strax innan kontrollen i Hökberg låg jag på repet i en klunga och när jag såg den backen upp till spurtpriset så var jag en hårsmån från att lägga mig ner och gråta. Så jobbigt var det. Då körde jag med fäste och var inte alls en lika utpräglad stakåkare (precis som typ alla andra mellan 2010 och nu, förvisso..). De flesta andra åren så har jag ändå haft en något mer positiv trend där jag plockat åkare mot slutet. Mycket till stor del för att jag blivit äldre, uthålligare och segare. Men troligen också för att jag i det närmsta kan varenda kilometerskylt från Evertsberg och in (42 kvar, strax efter kontrollen och bergspriset, Evertsberg). 

Igår var jag ju inne på ögonavdelningen, som ni kunde läsa. Jag gillar inte sjukhus, har vid minst tre tillfällen svimmat i samband med sjukhusbesök. En gång efter ett blodrov så vaknade jag upp liggandes på marken utanför huvudentrén, en annan gång så svimmade jag när jag skulle göra arbets-EKG med massa slangar på bröstet och en tredje gång så svimmade jag när familjen var med mormor in och hon fick ta blodprov. Blödig kille. Men i alla fall, igår så var det undersökning av mitt blåa öga (båda mina ögon är väl förvisso blåa och jag är tämligen blåögd till mitt sätt). Dom ville försäkra sig om att inte näthinnan var skadad, så jag fick en massa droppar i mitt onda öga, bland annat bedövning och en vätska som skulle förstora pupillen i upp till två dagar. Därefter så fick jag sätta skallen i en ställning medan läkaren lyste omkring i ögat, väldigt obehagligt. Därefter kletade han på någon fet salva på ett litet instrument (fungerade som ett förstoringsglas om jag fattade rätt) som han satte på ögat och fortsatte veva omkring. Bland de mest obehagliga undersökningar jag varit med om. Och detta onda öga var nästintill försatt ur spel efter detta och jag var sjukt ljuskänslig på båda mina ögon. Dom hittade inte mer än en liten blödning i alla fall, så det var ju väldigt skönt åtminstone. 

Jag tog faktiskt ledigt hela veckan och ska försöka återhämta mig mentalt och fysiskt från detta. Ögat blir bara mer och mer blått & rött, men det ska väl ge med sig tids nog, hoppas värken försvinner snart också. Bara att ha tålamod och ge det tid. Precis som med allt annat här i livet. Så det blir ju en bra övning för mig som är väldigt otålig.