Tjena!
Idag har det cyklats igen. Psykrundan, tidigare kallad väggenrundan, stod som alltid på programmet när jag själv får välja rutt.
Jag hade faktiskt kunnat ge mig av tidigare idag, men jag inväntade att regnet skulle torka upp på vägbanan. Något som visade sig helt onödigt senare…
Trots rejält med träning på slutet rullade det på fint. Jag brukar ta en mellantid i Sörskog och en i Leksand. Fråga mig inte varför. Idag var det första gången jag kan minnas som jag passerade Sörskog med över 30 km/h i snittfart. Tydligen gjorde jag också min snabbaste tid uppför Baggbo (sedan jag började använda Strava åtminstone. Körde intervaller där med cykelhögskolan någon gång för längesedan, då bör det ha gått betydligt snabbare), trots att jag höll igen rejält och bara ville ta mig upp för att ha kvar något i benen till senare. Vet av erfarenhet att denna rundan kan ta ut sin rätt och jag har tränat 11 dagar i sträck.
Nerför mot Ingels åkte jag förbi tre EPA-traktorer som vinkade och var så glada. När jag sedan närmade mig Rättvik så kom regnet som en riktig käftsmäll, regnet som inte skulle komma idag. Dessutom var det galet mycket trafik på grund av ”Classic Car Week”. Cyklade och pratade med några personer som hade fest i baksätet på bilarna. De verkade ha det trevligare än mig, eller så lurades dom bara.
Efter att ha åkt den stora vägen mot Leksand i cirka två-tre kilometer och jag skulle svänga av mot Tällberg så öppnade himlen sig rejält. Så pass mycket att jag valde att stanna och ställa mig under en informationstavla i 5-10 minuter. Gissa om jag var less då..
Till slut gav regnet med sig och jag fortsatte mitt pass mot Tällberg. Hade blivit så kall att jag huttrade nerför de första backarna. Kul sommar.
Jag cyklade vidare igenom Leksand. Här lyckas man alltid hamna bakom någon bilist som kryper fram genom samhället, idag var inget undantag. Av alla dessa bilister man hamnar bakom så är det heller aldrig någon som tittar i backspegeln för att se om någon är bakom, så man måste ständigt vara på sin vakt och dessutom tänka åt dom också.
När jag började närma mig Djura så kände jag de välbekanta krypningarna i benen. Det brukar börja i uppförsbackarna. Krafterna börjar tryta och jag börjar bli hungrig. Valde då att stanna till i Djurås för att fylla på energiförråden igen. Ville inte åka på en smäll som senast jag körde denna runda, då tog jag mig knappt uppför backarna och på platten höll jag 26-27 km/h.
Med nyfyllda depåer så gick de sista milen hem galant. Kroppen vaknade till igen och jag kände mig rätt pigg hela vägen.
Passet landade till slut på 5 h 15 min och 169 kilometer, vilket ger en snittfart på 32,2 km/h. Avslutade därefter dagen med bålstabilitetstyrka och givetvis en grundlig rengöring av cykeln då det ska envisas att regna varenda jävla dag. Hur kan det bli så skitigt när man åker på asfalt?! Helt obegripligt.
