Årets första ”Lidingölopp”

2017-05-19

528

Adam Steen och Lostenen, bröderna

Om jag tränat något idag? Ja, vadådå? Äh, jag tog en liten tur bara. Är väl inget att skriva om egentligen. Nej men jag joggade väl en tremil, ett Lidingölopp, hurså? Inget märkvärdigt. Det var väl årets första tremil och så, men det är väl pass man ska göra i sömnen?!

Skämt åsido, men nog anser jag att du måste upp på längder omkring och helst över 30 kilometer för att få lite effekt av träningen när du löper. (Notoriskt manisk) Sen har ju jag ändrat lite i mitt tänk och vill gärna springa lite snabbare än ”skidåkarlöptempo”. Det ger mig liksom inget annars, att lufsa omkring med knappt 100 i puls. Nu får ni inte tro att jag blivit Skåning, jag kan ju åka skidor och syns ju på tävlingar, men jag vill få lite fart på benen och även flåset. Stakpassen blir ju lite lägre i puls och mindre slitsamma på det sättet. Dessutom så kan jag gott jogga på lite snabbare på de löppassen jag kör, jag tränar ju så pass lite ändå. Skillnad om man nötte omkring med dubbelpass, då bör man nog hålla igen en aning. Även om jag är helt emot dubbelpass, varför träna bara för tränandes skull? Att åka ut och gå på rullskidorna, eller knappt jogga fram i 1,30 timmar på en eftermiddag, det kan jag gärna vara utan, då vilar jag hellre. Men alla är ju olika!

Dagens träning blev en riktigt mäktig sådan. Eller vad sägs om årets första pass i BARJŸVER!! Bara det är ju värt att fira i all evinnerlighet. Likväl som att pass under 30 kilometer inte räknas, så räknas inte heller pass utan bar överkropp på sommarhalvåret. Så idag gjorde jag årets första träning i dubbel bemärkelse. Inte undra på att det var lite krispigt under den sista halvtimmen. För ovanlighetens skull så drack jag ur vätskebältet under den sista gå/jogg-drickan med 30 minuter kvar av träningen. Sen visade ju temperaturen fina 24 plusgrader också, så det var kanske inte så konstigt att jag blev lite törstig. Hade dessutom inte ätit något under hela dagen, druckit ett glas vatten och två kaffekoppar. Men återigen så kan jag konstatera att det absolut inte är några som helst problem att träna på fastande mage. Anledningen till att man känner sig ”hungrig” under träningspass och i vardagen är bara blodsockret som sjunker, det tar lång tid innan du blir hungrig på riktigt. Dagar, dygn.

Rundan jag sprang var skapligt kuperad och fin:

– Startade i Britsarvet och sprang asfalt upp till Lugnet, Mördarbacken och till Hopptornen.

– Nästa topp jag tog var den så kallade 305,9 (möh), vilket är Lugnets högsta topp. Någonstans strax innan och även efteråt så var jag lite ful och trotsade förbudet mot att vara omkring och på militärområdet, då militärerna hade övning med skarp ammunition. Men inte kan skarp ammo hindra mig från att köra mina planerade timmar. Det krävs mer än så.

– Rullade vidare upp på Björnmyraberget och sedan ner till Björnmyra. Här någonstans, efter cirka 10 kilometer löpta så klev jag ur militärernas krigszon och fortsatte nedåt mot Boda och rätt över Skuggarvsvägen.

– Jag började klättringen upp emot Bodaberget, ganska fin klättring där jag för första gången kom rätt på den stigen jag allt för ofta brukar missa. Joggade över toppen och sprang sedan utför med riktning mot Ramsnäs utanför Sundborn, innan jag därefter vek av vänster neråt mot Laktjärn.

– Omkring Laktjärn så är det först väldigt fin stig, sedan ganska eländigt och blött, vidare så bjuds det på fin grusväg och strax innan man kommer till sjön så svänger man vänster och det blir lite halvkasst när man måste ta sig fram på gamla skogsmaskinsvägar. Men det funkar ju det också.

– Från Laktjärn så bjuds det på cirka 150 höjdmeter, två kilometer nästan konstant stigning upp till toppen av Hornberget. Fina ställen här som ni med lokalkännedom vet. Kanske inte som nere i södra Sverige där allt är bäst och VM, men det duger för oss som nöjer sig med det lilla.

– När jag njutit i några sekunder av utsikten uppe på Hornberget så joggade jag rätt ner från Lostenen. Längs med en fin stig som jag annars brukar gasa uppför. Två saker som jag noterade: 1. ett nytt kalhygge som stigen delvis gick rätt igenom. 2. en huggormsjävel låg mitt på stigen och jag var sjukt nära att kliva på den. Med nöd och näppe kunde jag hoppa över eländet och bjuda omgivningarna på ett riktigt flickskrik.

– Avslutningen av passet gick upp på Jungfruberget och sedan lite krokar till höger och vänster för att få ihop mina planerade tre timmar och 30 kilometer. Det var någonstans här som det började kännas rejält i benen. Pulsen var rätt hög också. Troligen på grund av att jag hade låg vätskenivå.

Totalt på passet enligt min