Att åka skate med en stav gick ungefär lika bra som det verkar roligt. Inte så alltså.. Höll jag min onda högerarm stilla längs kroppen så gick det rätt bra, men det är rätt svårt att göra det under hela passet. Uppför vill man ju ha hjälp med att pendla med armen och utför fungerar den ju som en hjälp i att hålla balansen. Bitvis så värker det till så att jag bara vill skrika, kasta all utrustning och även mig själv i ett lämpligt vattendrag och aldrig kravla upp igen, vissa stunder känns det inget alls och ibland är det en molande värk som gör att man vill gråta blod. Men att lyssna på kroppen, vila, eller ställa in träningen/kommande tävlingar, de tankarna finns inte riktigt där. Ni som vet hur det är när man verkligen vill, ni förstår känslan. Jag har ju nämnt detta förr också; skidåkningen är ju det enda jag har. Och när jag i år inte har gjort ett enda bra lopp förutom Tour de ski China (som många inte riktigt verkar förstå storheten i och hur mycket det betytt för mig mentalt etc.) så vill jag ju så gärna få till en bra avslutning på denna säsongen. Men formen har ju också känts skit på slutet, framförallt fysiskt, men även (lite) mentalt.
Enstavs-skate, ont i den där jävla axeln, och annat jävulskap. Bitter kille.
Livet är bitvis en aning snurrigt och svårbegripligt för tillfället. Vet inte riktigt vad jag ska tro, vem jag ska lita på och så vidare. Har liksom kommit ur zonen med bra fokusering och har börjat återgå till oro och ängslan. Inte vidare kul. Låter väl en aning bitter för tillfället, och det är jag faktiskt också. Speciellt med tanke på den där förbannade högeraxeln som vill annat än jag.
Jag körde i 1,30 timmar i alla fall. Benen är sopslut sedan föregående dagars slakt på ”stockarna”. Fick träna med två fina killar, och det var ju trevligt:
https://adamsteen.se/