Hallå där.
Två vilodagar i hamn. Känns skönt att koppla bort träningen en stund. Både för kroppen och knoppen.
Jag är ju en sådan som analyserar och funderar väldigt mycket från och till. Ofta tänker jag ju på träningen och allt däromkring. Det blir ofta det viktigaste i mitt liv. Känns ändå lite sjukt när jag är 36 år, inte egentligen har något riktigt mål, det enda jag säger när någon frågar är ”topp 50 på Vasaloppet”. Men samtidigt vill jag träna hårt, känna mig i form och försöka se bra ut i kroppen. Emellanåt känns det som att tävlingar inte är så noga för mig heller. Men samtidigt är det ju något jag saknar när det är långt uppehåll mellan racen.
Jag trivs ju också oftast i livet, men det är ändå som att det är någonting som saknas, de där sista procentenheterna. Tanken att ”är det bara såhär” kommer ju upp ibland. Jag älskar Alfons och tycker väldigt mycket om att vara med honom, trivs som sagt med träningslivet också. Men någonting saknas för att det ska kännas helt hundra på topp. Kanske är det så det ska vara. Hellre det än att må katastrofalt dåligt liksom. Mycket är väl en inställningsfråga och mentalt också. Det blir ju lätt att jag tar träningen på lite för stort allvar och offrar andra saker såsom:
– Roligheter/middagar/utekvällar/osv med vänner och bekanta.
– Inte lägger någon som helst vikt vid att försöka träffa någon ny flamma.
– Accepterar jobbsituationen som den är, försöker inte plugga klart eller avancera i arbetslivet/den civila karriären.
Ja, det kan kanske verka konstigt för vissa, men samtidigt helt normalt för andra. Vet egentligen inte var jag ville komma med detta, mest plita ner lite tankar som susar omkring i huvudet, i hopp om att kunna tänka på annat. Man ska väl egentligen inte fundera så mycket överhuvudtaget, framförallt inte vad andra tycker och tänker.
Som jag varit in på tidigare så har jag i alla fall tacklat den tidigare separationen från Alfons mamma genom att träna mycket, ätit bra mat, tagit bort godsaker och alkohol och bara försökt göra bra saker för min kropp. Det är jag ändå stolt över och kommer fortsätta med. Relationen till mamman är väl inte direkt på topp, det är som det är.
Nu till något annat:
Igår så hade vi en mycket trevlig stund Alfons och jag. Vi ”cykelrastade” Boris, sedan tog vi cykeln till Yoump. Bara en sådan sak att cykla, slippa slita på Benzen och spara in bränsle är ju guld! Vardagsmotion och spara pengar, det gillar jag.
På Yoump var det spänd förväntan innan vi fick gå in i hallen och avverka våran timme. Jag hade egentligen ingen aning om Alfons skulle gilla det eller inte, var lite orolig över att han var för ung. Men han for omkring som en tok nästan hela tiden, blev sjöblöt i svett och gillade det! Superkul att se honom så glad och det var kul att själv studsa omkring på studsmattorna. Jag är dock för feg för att göra annat än att bara hoppa upp och ned.
Några bilder:
Efter vår timme på Yoump så tog vi cykeln till en park i stan där Alfons fick äta matsäck:
Efter matsäcken så cyklade vi till affären för att handla lite mat. Alfons satte in sina händer under tröjan på mig:
På eftermiddagen var det mycket regn (såklart), så vi var inne en del, men vi hann ut en stund mellan skurarna för lite lek.
Just när jag skulle gå till sängs så vaknade Alfons och var ledsen, så jag tog in honom till mig direkt. Mysigt att sova bredvid honom, även om han far omkring som en virvelvind när han sover.
Idag så ska jag vara med grabbarna till cirka klockan 14,00, därefter ska dom lämnas hos sin mamma. Jag själv ska försöka beta av ett intervallpass löpning på bana och asfalt. Får se hur kroppen reagerar på denna långa vila sedan i söndags eftermiddag, det kan ju slå lite hur som helst det.
Vi hörs!
https://adamsteen.se/
