På väg hem från jobbet är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter. Under jobbdagen pendlar min träningsvilja från att vilja köra stenhårt, till att jag inte orkar något annat än att sova när jag kommer hem.
Idag tog jag mig åter ut på ett pass i alla fall. Petade i mig tre koffeintabletter innan för att försöka bli lite piggare. Kändes bättre än igår, något piggare och något högre puls. Planen var att köra löpintervaller: 10 + 5 + 5 + 10 minuter. Efter att ha kört dom tre första, där jag sprang allt jag orkade och precis kom upp i 170 som maxpuls (på första), med tvärstumma ben och stel överallt så var jag nära att ge upp. Jag påminde då mig själv om; hur hade jag sagt till mig själv om det här med att bryta mönster?! Så jag ändrade strategi till den sista intervallen, körde tio minuter, men uppdelat på 40″-20″. Alltså 40 sekunders arbete och 20 sekunders vila. Här steg pulsen sakta men säkert, och jag kunde till slut maxa ur mig på 182 BPM. Skönt.
Under den här perioden med mycket jobb så får jag försöka vika fokuseringen på timmar åt sidan, och istället sikta på att få till så kvalitativa pass som möjligt. Det gäller bara att jag håller fokuseringen rätt och skiter i hur andra tränar. Att tro på det jag gör är nog en viktig nyckel!
https://adamsteen.se/
