Sexa och skapligt nöjd!

För sex dagar sedan så låg jag inne på hjärtavdelningen, fick besked först som inte var långt ifrån att lägga ner denna säsong. Idag är jag sexa med sekunder bakom och det närmsta jag någonsin varit vinnaren i Orsa Grönklitt Ski Marathon. Märkte inte av några konstiga slag med hjärtat heller. Det svänger fort i hockey. 

Det var ett riktigt konstigt lopp idag. Jag kom iväg skapligt bra i starten och kunde ganska tidigt konstatera att mina skidor gick riktigt bra. Det sjukaste av allt är att vi åkte på DP sprint-skidorna. De var vallade med Maplus 842 S. Egentligen var det Hot S-före. Vi hade två par var vallade och jag tyckte dom gick rätt skapligt. DP Sprint hade vi med som uppvärmnings-skidor, men valde ändå att testa dom för skojs skull mot det bästa paret och DP Sprint var betydligt bättre! Så efter lite tvekan valde vi dom. 

Åter till loppet:

Det gick väldigt lugnt första varvet fram till långbacken med 3-4 kilometer kvar. Där började det matas lite och vi blev sju personer kvar. Kändes väldigt kontrollerat och bra. Ut på andra varvet sedan var det avvaktande körning och ute på myrarna halvvägs in på sista varvet kom det ikapp en hel drös med vingelpellar, jag hatar dessa hetsare som ska upp och vara i vägen. Att dom inte inser sin plats i ledet. Gick dock rätt bra idag ändå. Jag höll mig längst fram på myren och det gick rätt bra. 

In i långbacken på andra varvet så körde Gabriel Thorn hårt. Gabriel var nog nästan den starkaste idag skulle jag säga. Jag låg med ganska så lätt och komfortabelt på femteplatsen. In i backen var vi en klunga på 19 man, så ni förstår att det stundtals var gåtempo. Direkt i backen så tryckte vi till och led 6-åkarna försvann, som sig bör. Som sagt hängde jag med bra och kroppen kändes stark. Vi varvade en massa åkare här och spåren blev sämre och sämre. Det gick bara att åka i ett spår. Lite trist med så många folk i dessa lopp när det ska avgöras på andra varvet och man blir lite hindrad av de varvade åkarna. Här gör jag väl det enda jag kan klaga på under loppet och det är att jag är lite för snäll och vek mentalt. Jag tvivlar på min kapacitet och tror att de andra runt mig är så mycket bättre än mig. 

I sista backen hamnar jag på sjätteplatsen då Markus Jönsson krånglar sig förbi mig strax därinnan. Observera att jag inte tycker någon gör något fult ”move” denna gång, utan att jag är för snäll helt enkelt. Markus släpper framförvarande åkare och jag kommer inte om honom riktigt. Därefter så låg jag bara i rygg på honom in, försökte spurta om honom, men det svarade inte riktigt där och jag glider i mål som sexa. Rätt nöjd med insatsen, känslan och skidorna. Känns som det går åt rätt håll i alla fall! 

Ber om ursäkt ifall det är ett rörigt inlägg. Men det är full kaos här i bilen hem med Jone som pratar oavbrutet och samtidigt med SVT play på högsta volym. Så det var lite svårt att fokusera på skrivningen. 

https://adamsteen.se/