Påväg att lämna min gamla hemstad, mot den nuvarande och nya mål
Hej och godkväll.
Har lyckats bli trött idag också. Även irriterad. Så allt är som sig bör.
Tog mina skaterullskidor idag, det är den tyngsta varianten av Elpex hjul, i alla fall från två år sedan. Jag är vinglig på skaterull alltså, instabil i fotleden, än värre var det idag när jag tog mina skiathlon-pjäxor istället för skate. Anledningen till det är att jag efter cirka 90 minuter brukar få ont i fötterna när jag åker skaterull. Det hjälpte föga idag och jag fick ont även denna gång. Dessutom så är jag rädd att jag ska få tvärstopp i hjulet av någon liten sten, vilket hänt några gånger på just skate. Nu har jag radat upp anledningar till att aldrig ens åka skate, men nu när jag har möjlighet att träna mer så behöver jag lite mer alternativ till löpning och stakning/klassiskt. Dessutom är planen två stakpass denna helgen.
Jag åkte en fin tur över: Bullermyren – Domnarvet – Hönsarvet – Ornäs – Aspeboda – Olsbacka – Källviken – Gruvriset – Ingarvet – cykelbanan längs riksväg 293 – Kvarnsveden – Bullermyren. En nätt liten tur på 53,64 kilometer, tre timmar och 520 höjdmeter. Snittade 120 i puls. Trots att jag hade sportdryck i vätskebältet och faktiskt åt en energikaka vid två timmar så blev jag lite trött mot slutet. Imorgon väntar 60 minuter tröskelstak med brögänget här i Borlänge, så jag räknar med att åter bli avställd från meter 0, men jag tränar för längre framåt i tiden, snart blir jag nog hård och stark.
Just det, jag var beredd på strid under de sista skälvande minuterna av passet också. Jag har märkt allt oftare att när jag tränar ensam så blir mina tankar allt mer mörka och irritationen byggs upp allt eftersom att tröttheten kommer smygande. Jag kan reta upp mig på saker, folk och så vidare till förbannelse. Det är väl psykskallen som gör sig påmind.
När jag åkte på cykelbanan mellan Kvarnsveden och Forssa så skulle jag korsa en utfart, ser på långt håll att en glasögonbeprydd nörd (tönt är väl inte tillräckligt PK för att skriva) kommer i alltför hög fart i en brun Toyota Yaris (eller vad modellen nu heter). Jag märker direkt att han inte ser mig, men jag hinner inte bromsa, som tur är åker det bilar ute på vägen, så han stannar tack vare dom. Jag passerar bilen, vänder mig om, lyfter upp armarna i luften och gör en frågande gest. Då hytter gubben som sitter i passagerarsätet i näven åt mig. Jag tvärstannar på gräset, vänder om och är beredd på att slita ut den diabetes-stinna gubben ur bilen och fråga vad fan han menar med att hytta i näven åt mig. Men i samma sekund så åker bilen iväg och jag tror fortfarande inte att föraren i bilen ens noterade mig.
Situationer som ovan gör mig galen. Livrädd varje gång jag passerar en utfart. Därför cyklar jag hellre på bilvägarna när jag tränar, än att röra mig längs cykelbanorna. Folk har ingen koll när de är i trafiken alltså. Varken bilförare, cyklister eller fotgängare. Blir tokig på alla som rör sig helt oberäkneligt längs cykelbanorna, går mitt i vägen, rör sig i sidled utan att se sig för och så vidare. Här runt sportfältet är det helt galet, folk går i drivor över hela cykelbanans bredd. Det kokar i mig dagligen.
Nu ska jag försöka svalka ner mig en aning.
Hörs imorgon!
https://adamsteen.se/
