94:an långburk, stak

Haaaaaalåååå dääär!

Idag har vi avverkat ett tufft, hårt, långt, men framförallt väldigt roligt pass. Stakning långpass på planen, 4-5 timmar, Swix C3 på Boberg + Wingman (Pontus), Swenor 4 på mig. 

Tänk att det skulle ta mig nästan 20 träningstimmar in i denna vecka innan jag började känna igen mig själv. Ni vet ju att jag ofta överdriver och gnäller. Men på riktigt så har jag känt mig väldigt trött och seg mer eller mindre hela denna vecka, med några ljusglimtar emellanåt. Idag så kände jag redan på frukosten att humöret var bättre, jag var peppad inför långpass och kroppen kändes helt okej!

Vi körde en rutt som till första halvan var nästan helt okänd för mig: Kåtilla – Månsta – Karlsarvet – Brunnsberg – Åsen – riksväg 70 tillbaka till Karlsarvet – Månsta – Kåtilla. Därefter åkte vi: Väsa – Oxberg – Evertsberg – Kåtilla + skarv.

Under den första svängen Kåtilla – Kåtilla så åkte vi på i en lagom takt: 2,18,47 timmar, 42,19 kilometer, 18,3 km/h snittfart och 109 i snittpuls. Därefter började det så sakta bli allt tuffare.

På väg till Oxberg så gick det ändå lugnt och fint. Det började dock pratas om 90 kilometer på 5 timmar i klungan, jag hade pratat om strava-segmentet mellan Vasslan och Evertsberg och alla verkade pigga. Med facit i hand så hade jag ju förstått att det skulle bli åka av. 

Jag hade en liten mental målgång av passet på toppen av Boggberget, lite efter Evertsberg. Härifrån skulle vi väl ”bara” rulla ner till Älvdalen, en lugn timme, med eventuellt lite skarv. Så jag tryckte på lagom upp till Evertsberg, Pontus och Micke började höja tempot en aning ytterligare upp emot kontrollen. Bet mig kvar i ryggen. Därefter blev det jag som hamnade först i backen upp emot Boggberget, en tuff liten brant backe på drygt 10% lutning och 300 meter. Jag skickade upp pulsen i 167 och med en intensitet om cirka 97% av max. Lika bra det, vi hade ju ”målgång” där uppe. Men tji fick jag.

På vägen ner mot Älvdalen så blev jag väldigt lycklig till en början: utförsåkning och medvind. Strax därefter började Pontus vräka på för kung och fosterland. Jag låg på snöret här, det var inte långt ifrån att jag skulle släppa, eller att be dom sänka farten. Men jag bet mig kvar i ryggen som av ett mirakel. Staka fort på flacken är inte min starkaste sida, det är inte ofta man får till sådana här fina pass heller, så jag ville verkligen få till ett bra pass och hänga på. Nu var det ju dessutom ”bara” 40 minuter kvar av passet. 

En bit innan Älvdalen så svänger vi höger ner mot Väsa på de nyasfalterade vägarna. Jag försöker få i mig de sista av drickan i vätskeryggsäcken när jag får möjlighet till det. Nere i Väsa med cirka halvtimmen kvar så går Michael Boberg upp i spets, tjuren från Kåtilla står för en riktig Stefan Palm-förning™ (hård, lång och sent i passet) här, resten av passet faktiskt. Stundtals var det precis att jag kunde gå med, pulsen låg på för mig höga nivåer kring 135-145 här, något jag verkligen ville dra nytta av och träna på. 

Vi passerade ”målet” med cirka åtta minuter kvar, vilket innebar att vi skulle åka förbi Kåtilla bortåt en sväng, för att sedan vända. Men den där dragaren vände ju aldrig, jag vägrade vika ner mig genom att säga något, vilket jag fick höra i efterhand att Pontus också tänkte. Till slut, med 3-4 minuter kvar så vände vi och det var bara några minuters körning kvar innan vi var klara. De sista minuterna blev dock i ett behärskat tempo. 

Jag glömde tyvärr bort att ta en mellantid på den sista timmen, men jag tog en efter 2,18 (som jag nämnde ovan), de siffrorna från mellantid 2 är: 2,42,18, 505 höjdmeter, 19,3 km/h snittfart och 124 snittpuls. Från toppen vid Boggberget så hade vi 72,2 kilometer och 4,02 timmar. Vi snittade gott över 21 km/h den sista timmen. Rena rama Skåne-tempot. Skillnaden mellan dom och oss är dock att vi gjorde det utan snack. Skåningar är mer för att snacka bara. 

 

https://adamsteen.se/