Godkväll kamrater.
Har just avklarat ett enstavspass igen. Idag körde jag i två timmar, första halvan klassiskt och andra halvan skate. Det hade börjat frysa på rätt mycket, så det var isiga och lättförda spår. På den klassiska delen var det lite svårt att få fäste runt milen. Så jag körde stakning med en arm på platten och utför, och så saxade/sprang jag uppför. På skaten så tyckte jag att jag höll bra fart hela tiden och det kändes inte nämnvärt att jag hade en stav, det var en skön känsla. Dock så kan jag faktiskt uppleva att jag får sämre kontroll i kurvor och utför nu när jag åker som en paralympier.
Tankarna under passet (och egentligen hela dagen) gick mycket mellan hopp och förtvivlan. Axeln är bättre, men inte tillräckligt snabbt är jag rädd. Känner mig irriterad, arg, bitter, ledsen, uppgiven och så vidare. Tankar om att avbryta säsongen och enbart träna för att hålla fettet borta dyker upp också och att ladda fullt till nästa säsong. De enda två ljusglimtarna rent tankemässigt var de två stunder under passet där jag hade sällskap, först av Kalle Gräfnings och sen av den gamle landslagsåkaren Lars Carlsson (IFK Umeå).
Det positiva i övrigt under passet var att kroppen rent fysiskt känns rätt så bra, konstigt nog. Imorgon kommer jag att köra ytterligare ett alternativt intervallpass.
https://adamsteen.se/
Hoppet är det sista som överger…. annars verkar det bli vattenskidor i Vasaloppsspåret och då behövs väl inga stavar!
/robban
Det är ju det, vad det än handlar om… Ja, det ser så ut!