Tja!
Då har jag invigt träningsåret 2019-2020. Under gårdagen så stressade jag upp mig själv med att det nya året skulle börja och att jag är ”tvungen” att träna mer. Funderade länge och väl vad jag skulle träna idag, dessutom så jobbar Amanda, så jag hade inte så mycket tid att spela på denna morgon och förmiddag. Jag försöker jobba med mig själv att jag inte behöver stressa igång med en massa timmar, utan att det kommer bli bra ändå. Såhär känner jag varje år och detta år är ju tanken också att träna mindre, men mer effektivt. Så det kommer nog reda sig bara jag kommer in i det. Dessutom så har jag ju hållit igång väldigt bra den senaste tiden, så det ska nog inte spela sådan stor roll om jag kör en massa timmar, eller endast kör bra pass. I min ålder och med min träningsbakgrund så tror jag inte ett gäng lugna AI-pass mer eller mindre spelar sådan stor roll.
Förutom nojan här ovan så hade jag en sjuk ångest över att springa i skogen också. Soligt väder och det börjar ju komma fram sådana där rovdjurs-ormar har jag förstått. Jag ville inte springa asfalt och helst inte grusväg heller då mina vader är rätt ömma än. Jag har inte så många alternativ kvar till träningsformer då. Jag valde också mellan två dödssynder: att åka rullskidor i april, eller att cykla landsvägscykel i kortbyxor med orakade ben. Dessvärre så är jag nog rädd att jag inom kort kommer begå den första av dödssynderna i alla fall, den andra kommer jag förhindra genom att raka spirorna. Jag kommer inte dra ut rullskidorna för att jag är hetsig och har bråttom. Utan det är snarare att jag i lugn och ro ska komma in i rullskidåkningen och även för att spara mina vader från löpning en aning.
Ni inser kanske vilka mentala krig jag för med mig själv dagligen?
Imorse klockan 08,20 så stack jag i alla fall iväg på tom mage. Planen var faktiskt att springa mestadels grusväg på grund av min ormfobi. Så jag vet inte vad som flög i mig när jag direkt på Bjusanvägen svängde av på stigen till vänster uppåt Hyttbro. Kanske för att temperturen låg på under tio plusgrader och att jag såg att stigen var delvis snöbeklädd.
Förutom att inviga träningsåret så invigde jag också mina nya Hoka Speedgoat 3. De senaste 4-5 åren så har jag på alla pass i skogen sprungit med mina Inov8 x-talon 212. Innan dess så hade jag ingen riktig koll, eller intresse av just löpskor, utan sprang alla pass i ”vanliga springskor”. På den tiden så vrickade jag lätt fötterna och teorin kring det är att jag hade lite högre sula på dessa vanliga skor och på så sätt blev mer instabil. Inov8-skorna är ju väldigt låga och utan dämpning, vilket ger en mer nära kontakt till underlaget. Jag står fortfarande fast vid att det är en galet bra sko och även Amanda har ett par som hon gillar väldigt mycket. Nu har jag ju också ett par Evo Jaws från Hoka som jag ser fram emot att prova, dessa är rätt lika skorna från Inov8. Greppet i mina gamla vanliga skor var bedrövligt, medan det i mina gamla trailskor var väldigt bra. Så jag har ju numer fått upp kraven rejält när det kommer till bra skor i skogen.
Jag skulle ljuga om jag säger att jag inte var orolig över Speedgoat 3 och dess stabilitet då den är lite högre i sulan än vad jag numer är van. Sedan så var jag också orolig över om greppet skulle vara lika bra. Jag hade fått förklarat för mig innan av Hoka-Erik att skon är som när man sitter i en formel 1-bil, man kommer ner en bit i skon och har bra stabilitet runt om i ”ramen”.
Direkt när jag sprang iväg på grusvägen så kände jag igen skon från mina Napali. Väldigt skön löpkänsla och dämpning. Direkt in på första stigen så känner jag hur stabil den är och hur bra greppet är! Såld direkt alltså. Efter denna första löptur så har jag bara bra att säga om Speedgoat 3, den fick utan tvekan toppbetyg. Jag lovar er till fullo att jag verkligen står för det också. Dessutom har jag ju läst en massa utvärderingar på nätet om skorna där dom fått ett väldigt bra betyg. En enda gång på de två timmarna så vrickade jag till foten väldigt lätt, dock precis på gränsen till att det skulle värka efteråt, tur nog. Detta kunde givetvis hända mig i mina andra lägre skor också, så det var ingen större fara.
Inte en enda orm såg jag idag, skönt nog. Trots att det mot slutet av passet var riktigt varmt och soligt. Kroppen kändes okej i flåset och benen var en aning halvtrötta, speciellt vaderna. Men jag har ju inte sprungit ett enda pass i skogen i år och dessutom så har jag kanske gått på lite för hårt med löpintervaller på band nu, så jag måste vara lite försiktig just med vaderna känner jag.
Då det är ganska tekniska stigar emellanåt och mycket kupering så är det svårt att hålla någon bra fart. Första halvan av passet så låg jag ganska precis på 6,00 per kilometer. Men under den andra halvan så fick jag upp farten en aning. Med cirka 10-15 minuter kvar av passet så märkte jag att jag kunde fixa en halvmara under två timmar, så jag fick sprätta på en aning då, för att fixa det. Jag vet med erfarenhet att jag tidigare år har fått stå på rätt bra på stigarna här för att klara dessa farter, så det var ett gott betyg ändå.
Rundan gick bland annat över Halla fäbodar och Muskboberget. 1,59,47 timmar, 21,10 kilometer, 385 höjdmeter och med en snittpuls av 129. Bra pass i kanonskor!
https://adamsteen.se/
