Livet är väl det värsta jag hittills varit med om i… Livet?! Det är mycket skit för mig alltså, hela tiden lyckas jag antingen vara med om något, eller så ställer jag till det för mig själv. På julafton tog det slut med min livs kärlek. Jag har efter den tiden skickat något sms till denne och sagt att jag saknar, längtar och vill att det ska bli vi igen, och så vidare. Utan respons. I tisdags blev jag uppringd och vi pratade i två timmar, fick upp förhoppningen om att det ska bli bra igen. Vi hade ett bra samtal och jag blev verkligen glad. Sedan dess så har jag enbart funderat på detta samtal, vridit och vänt på det. Skickat något sms, men återigen var det strama och tillbakadragna svar. För en stund sedan pratade vi i telefonen och jag får beskedet att vi inte ska höras eller ses mer. Blir så ledsen och tårarna har runnit oavbrutet. Får panik av att sitta här ensam i min lägenhet som jag hatar. Panik över att jag alltid kommer vara ensam och att jag aldrig kommer kunna släppa personen som var min livs kärlek. Kan inte sova på nätterna och står inte ut med alla dessa tankar. Vet inte var jag ska ta vägen. Sen den här jävla misshandeln, onödiga inlägget från mig, värdelösa skidformen de senaste veckorna och så vidare. Har verkligen ingen ljuspunkt i livet just nu och det ser inte ut som om jag någonsin kommer få det heller. Det enda jag vill är att personen jag saknar ringer och säger att det löser sig. Alternativt att någon kommer hit och sätter en kula mellan ögonen på mig, hade också funkat bra.

https://adamsteen.se/