Så har vi genomfört träningsracet och det var ingen dans på rosor direkt. Jag startade, blev stum och fortsatte sedan i samma anda. Var egentligen ingenting som stämde bra under loppet. Eller jo, kanske; jag gav inte upp.
Efter en sömnlös natt med mycket funderande hit och dit så ringde klockan alldeles för tidigt. Man studsade inte direkt upp ur sängen. Försökte så gott jag förmådde att vända negativa tankar och känslor till något bättre. Gick väl ändå okej.
Värmde upp ett varv runt banan innan loppet. Jag startade som siste man, gick i mål som siste man och hade sämsta tid med typ en minut. King.
Efter cirka en minut på racet blev jag tokstum och fylld av mjölksyra i både armar och ben. Därefter blev jag inte av med den för fem öre.
Känner mig rätt tragisk för tillfället när jag presterar som en röv (nästan så man skäms), 30 år och har väl egentligen inget, även utanför skidspåret så är det väl också lite halvjönigt. Men det är väl bara att bita ihop, lär ju inte bli bättre av att gnälla (har jag märkt).
Såhär såg passets puls- och höjdkurva ut:
Det röda är pulsen och det gråa höjden. Ni förstår nog kanske själv vart ”racet” är?!
12,04 kilometer långt var det, medelpuls 184, maxpuls 191, 37,08 minuter tog det och snittfarten blev 19,5 km/h.
https://adamsteen.se/
