Han är ju söt den där lille Alfons. Även om han under de senaste nätterna tidvis varit skrikig och otröstlig. Det har inte blivit fullt så mycket sömn som jag velat ha på slutet. Men vad gör det då? Det var skönt att komma hem till honom och Amanda igår efter tävlingen. Han bryr sig inte direkt om jag blir 20:e, 105:a eller vinner.
Vi kan ta lite från loppet igår:
Det gick i en rasande fart direkt från start och jag hade ingen chans att gå med i täten. Först trodde jag att skidorna gick tungt, men så tror jag inte fallet var. Efter att ha matat på det jag kunde i cirka fem kilometer så hamnade jag i en tredjegrupp med ett nästan tio man stort gäng, efter halva första varvet kom vi ikapp Rikard Tynell. Ett tag där så kändes det nästan kontrollerat. Sedan så ökade farten i gruppen och jag blev kvar där. De fem kilometerna in till varvning var som en mardröm, jag tog mig knappt uppför backarna, muskeltrött, seg, svag och extremt dåligt stavfäste. Jag var nästan helt bestämd att jag skulle bryta, för det var ingen normal trötthet, jag fick känslan att det skulle vara skadligt för mig att fortsätta. Drickan hade frusit, så jag hade endast druckit en gång på första varvet.
In till varvningen så stannade jag en gång vid ingången till stadion och lade av mig bältet, stannade vid utgången ur stadion för att dricka två muggar av arrangören. Ser bakom mig att Jonathan Hedbys var på väg ikapp, väntar in honom och två ytterligare personer i samma klunga. Jag får sedan en bra resa med detta gäng och dessutom så får jag dela dricka med Hedbys två gånger, tack för det!! Jag slet som ett djur under detta andravarv, trots att jag låg på en puls mellan 150 och 155.. Med några kilometer kvar till mål så släpper jag denna grupp och blir inhämtad av en ytterligare åkare. Trodde knappt att jag skulle ta mig i mål, men jag biter mig fast i ryggen på åkaren framför, lyckas genom att saxa uppför de brantaste backarna gå med och med några hundra meter till mål så trycker jag till och blir av med honom. Snittpulsen enligt pulsklockan landade på 162 och maxpulsen 178, alldeles för lågt.
Det som jag gjorde bra med loppet var att jag inte en enda gång var förbannad, såsom jag brukar bli när det går dåligt. Jag höll humöret uppe, jag försökte verkligen och jag gav inte upp. Men det stämmer inte riktigt i stakningen under långlopp. Känner mig ganska trygg med stakningen på kortare distanser, skate och egentligen min fysiska förmåga också. Men inte just i långlopp. Jag får inte ut det jag vill och det svarar inte alls på det sättet jag hoppats på.
Efter målgången igår så avanmälde jag mig till helgens 10 kilometer klassiskt i Bergebo. Har inte sugen att tävla. Min plan nu är att fortsätta träna, sen får vi se. Det blir ju lite ”vargen kommer”-syndromet om jag ska lägga av efter varje dåligt resultat. Men samtidigt så har jag liksom ingen lust att hanka omkring på nationella långlopp och bli tjugonde heller. Ni som känner mig vet ju att jag inte kan lägga av, det vill jag inte heller, speciellt när allt annat i livet fungerar bra, jag har tränat bra och jag brinner ju för skidåkningen/träningen. Det gäller att försöka ha tålamod nu, blicka framåt, tro på det jag gör och försöka intala mig själv att jag kan.
Idag har jag en skön vilodag och ska umgås med familjen bara, härligt!
https://adamsteen.se/
