Hej.
Man kan ju tro att problem och bekymmer dras till mig. Eller så är det nog snarare att jag ser till att få problem. På grund av situationen idag så orkade jag inte ha hand om den första lektionen med en enskild elev, kontaktade personen i fråga och sa det. Dessvärre var det den enda jag kontaktade. Så det blev ju lite gnäll för det. På den andra lektionen var jag dock.
Jag har tränat också.
Först:
100 chins
100 toes to bar
100 marklyft med kettlebell och band
100 kettlebellswing och band
100 goblet squats
Dog muskelärt bara av det. Men jag nöjde mig inte där.
Jag bestämde mig för att ge mig själv en liten käftsmäll och ett uppvaknande utan guds nåde, liten överdrift kanske. Stakade till Falun och tillbaka på mina Swenor 4 som trots nyinfettade lager viner så högt att de nästan spränger ljudvallen. Behöver nog ta mitt förnuft till fånga och byta hjul. Men jag är ju utfattig.
Till Falun så åkte jag över Ornäs, Aspeboda, Olsbacka och Källviken. Det var rak motvind i princip hela jävla vägen! Men jag var pigg, höll bra fart, drevs mycket av ilska & hat och såg fram emot en fin medvind hemåt.
När jag svängde runt skateparken i Falun och skulle bege mig hemåt via riksväg 293 så möttes jag inte föga överraskande av en rejäl jävla vägg till motvind. Jag har ställt frågan så många gånger förr, men hur är det möjligt med motvind i alla jävla riktningar?! Hela vägen hem hade jag konstant motvind. Lätt att bli konspiratorisk här och tro att någon jävel jävlas med mig. Räcker det inte med motvind i livet? Nej då, det ska vara motvind i alla dimensioner. Vid två, eller kanske tre tillfällen skrek jag för full hals och svor en lång harang över eländet. Då var jag fortsatt pigg.
Med endast fem kilometer kvar av rundan så dör jag totalt och åker på en rejäl smäll, vägg, eller bonk. Kärt barn har många namn. Ingen ork kvar i framförallt armarna, styrkan innan och den ringa träningen den senaste tiden gjorde sig påmind med full kraft. Jag måste stanna i varenda uppförsbacke, stannar på platten vid några tillfällen också. Här var det inte längre läge för några skrik, nu gällde det att spara på den lilla energi som var kvar. Med nöd och näppe så tog jag mig hem, kortast möjliga väg. Inte en skarv så långt ögat kunde nå.
Fick i alla fall ihop tre timmar och 50,5 kilometer. Undra vad nästa jävelskap blir? Ny förkylning? Att bilen rasar? Eller något annat kul. Kom till mig bara alla problem, jag står redo för strid.
https://adamsteen.se/
