Godkväll.
Idag har jag haft ett stabilt humör under dagen, känt mig ganska pigg, varit glad över solskenet och de längre dagarna. Kände knappt igen mig själv när jag gick omkring under dagen och inte mådde dåligt över något/någon. Jag trodde att humöret skulle vika i takt med att jag samlade in kilometrar på träningspasset, men tji fick jag!
Passet blev roligt i det att jag tog det väldigt lugnt, men också att det var skoj, fina förhållanden, lättfört och att det kändes rätt bra.
Jag åkte ned till Vargliden och vände en gång först utan lampa då det både var skymning och månljus. God sikt med andra ord. Men på hemvägen i en utförsbacke längs Igeltjärnsvägen så möter jag en skejtande gubbe som skejtar med skidan in i mitt mötande spår. Han ser inte mig och jag hinner inte reagera. Jag brukar liksom inte tänka att folk skejtar in i det klassiska spåret (framförallt inte det mötande), även om jag märker att det sker alltmer frekvent bland folk i spåren. Gubben fastnar i min pjäxa och ramlar. För mig gick det bra, och jag fortsatte glida i samma fart. Jag skrek ”HÖJ” av ren reflex, sen blev jag arg och därefter rädd att han skulle skälla på mig, så jag fortsatte bara att åka. Stannade till någon minut senare då min bak-kappa på pjäxan hade hakats ut.
Inte ens det ovan fick mig ur balans, utan jag höll fortsatt ett gott humör. Stakade mig fram bland drivvis av ungar omkring stadion, även det med gott mod, även om jag som vanligt skämdes en aning för tidigare dårskaper från min sida. Det är en jobbig kombo att ha ett explosivt humör och samtidigt vara konflikträdd.
Jag körde 2,30 timmar och 40,2 kilometer. Det enda jag gjorde förutom att åka lugnt var att jag körde 10 stycken impulser om 15 stavtag med stillastående start.
Bra pass ändå och dag faktiskt!
