Tjena!
Två träningstävlingar på lika många dagar. Två helt olika typer av lopp och banprofiler dessutom. Gårdagens lopp bjöd på en flack bana i ett hårt och jämnt tempo, medan dagens race var ett betydligt mer kuperat sådant. Det brukar sällan vara några problem att tävla i dagarna två, ofta blir jag mer avslappnad till dag två, vilket för min del bara är positivt.
För skojs skull kan vi jämföra gårdagens kurvor för höjd, hastighet, puls och watt med dagens. Först loppet i Orsa:
Sedan dagens:
Bra att få träna på olika typer av lopp och banor. Den gemensamma nämnaren är att det är jobbigt oavsett och att det givetvis var stakning.
Upplägget på dagens lopp som den gode Simon Andersson traditionsenligt anordnat var en masstart på världscupbanorna på Lugnet i Falun, totalt fem stycken varv på de 3,75 kilometer långa banorna där vi körde ordningen röd – blå – röd – blå – röd. På bana röd så åker man den ”lilla mördarbacken” och på bana två får man smaka både den ”stora mördarbacken”, samt den tuffa sprintbanan.
Innan start så hade jag inte alltför höga förhoppningar om att kunna vara med och tävla emot de andra ens. Trodde jag skulle bli akterseglad direkt. Inte för att jag tävlade igår (kände mig pigg i kroppen), eller att jag tvivlade på min kapacitet (jo, lite kanske), men mest för att det är rejält kuperat och fördel med fäste under skidorna.
När starten gick så upplevde jag inte samma tjurrusning som igår då jag körde max i fyra minuter och släppte. Här var det mer kontrollerat och jag kunde efter några minuters åkning komma fram i spets. Under de längre uppförsbackarna föll jag tillbaka en del i fältet, för att plocka mycket utför. Det ska tilläggas att jag hade bättre material under fötterna än vad mina medtävlande hade. Med hjälp av det bättre materialet och en bra känsla så kunde jag i princip under hela loppet vara med i spetsen. Jag försökte skapa bra fart utför för att ha lite tillgodo uppför och det höll nästan hela vägen. Efter hand så noterade jag att det gick lättare att stå bredvid spåren i skatebädden och staka. Trots att det varit 2-3 plusgrader under hela natten så var det en liten ishinna i spåren och även stavfästet var helt okej.
Under de första två varven så stakade jag uteslutande, för att på de sista tre istället saxa när det var som brantast. Det var rätt grisigt att ta sig an mördarbacken under de sista varven.
Som sagt så kände jag mig pigg hela vägen nästan, även om det var slitsamt emot slutet. Jag hade en kropp som ville ta ut sig idag och det mesta fungerade bra. Jag tror nästan att jag är som bäst att staka på sådana här typer av banor och lopp, kontra de mer vanliga långloppen. Typiskt det kan tyckas.
Jag ska inte dra för stora växlar av resultatet jämfört med de andra åkarna, men jag kan meddela att jag var på upploppet när vinnaren gick i mål, säg att jag var cirka 15-20 sekunder efter segern på en fjärdeplats (trean körde skate) och att jag kom före några in i mål. Inför loppet trodde jag att jag skulle komma tvärsist, så det var en glad överraskning, mina bättre skidor till trots.
Återigen hade jag en hög puls med hela 175 slag i medel och 183 i max. Just hög puls brukar jag ha de gånger det går och känns som bäst. Enligt klockan så snittade jag 21,4 km/h under de 18,75 kilometerna där vi plockade (och tappade) hela 580 höjdmeter!
Nu är jag nöjd över två fina lopp under dessa dagar och att kroppen känns bra. Under nästkommande två dagar blir det lugna distanspass med efterföljande styrka. Jag kommer dock börja dra ned på styrkan nu, både till antal pass och repetitioner på passen.
Vi hörs!
