Tjena!
Idag återgick jag till jobbet efter åtta veckors ferie, i cirka tre timmar, innan jag raskt blev tvungen att avvika från scenen. Det här tjafset med den tidigare sambon eskalerade. Utan att ägna mig åt för mycket pajkastning så kan jag dra det lite kort:
Trots att jag innan sommaren berättat att jag skulle börja jobbet idag och personen i fråga hade ansvar att lämna Alfons på fritids så var det enbart mitt fel att vi missat att lägga in schema för denna vecka och jag skulle således ta hand om Alfons.
Samtidigt fick jag också meddelanden om att den nye mannen i huset (9-10:e sedan vi separerade 2020) skulle ta hand om Alfons. Då jag ”inte tar ansvar”, och ”då han blir utelämnad utav mig”.
Lägg där till hoten om tingsrätt för att jag inte vill acceptera ändring av ett schema som fungerar. Det är enda gången på två-tre år som jag sagt emot, tidigare har jag hela tiden undvikit bråk i största möjliga mån och fått funnit mig i att den andre föräldern får bestämma allt såsom tider när han ska lämnas eller hämtas, att Alfons fått hål i öronen utan att det ens påtalas till mig innan, ständigt gå på tå för att inte göra ”fel” (enligt den andre), få höra att det är fel att han är hos mina föräldrar, att det är så dåligt att han inte har ett eget rum i min lägenhet och så vidare.
All denna cirkus gjorde att jag avvek från jobbet mitt i ett möte med hela personalstyrkan. Skrev sedan ett meddelande till chefen där jag berättade allt och att jag mådde dåligt i denna situationen. Hon förstod mig och rådde mig till att sjukskriva mig denna veckan, vilket jag gjorde. Ärlighet varar längst!
Nu avslutar jag detta segment så vuxet jag kan genom att jag vid hämtningen av Alfons inte sa eller gjorde det minsta överhuvudtaget, trots att jag skakade av ilska när den nye mannen skulle knäppa Alfons hjälm och krama om honom som vore det hans egen. Därefter åkte jag hem och tog kontakt med familjerätten för att försöka få ge min syn på allt, samt få tips och vägledning.
Nog med pajkastning, men jag ville bara få det ur systemet och att skriva av mig hjälper. Har också fått god hjälp och gott stöd från familj och några vänner. Tack.
(OBS, personerna och händelserna i texten ovan är fingerade och kan vara föremål för en eventuellt kommande novell från undertecknad).
_____
Efter att jag hämtat Alfons så skjutsade jag honom till en kompis som ville leka med honom, vilket var skoj. Jag passade då på att träna ett pass på löpbandet som såg ut såhär:
– 10 min @ 15 km/h, 0%
– 6 x 20” – 20” @ 20 km/h, 0%
– 4-3-2-1’ @ 18,5 km/h, 0%
– 4-3-2-1’ @ 15 km/h, 5%
– 4-3-2-1’ @ 12 km/h, 10%
(1 min vila mellan alla intervaller)
– 8 min @ 10 km/h, 10%
65 min, 12,1 km, 458 höjdmeter
Sliten i musklerna, så jag registrerade en maxpuls på bara 171 enligt pulsklockan. Men det blev betydligt jobbigare än så!
När jag tränat klart fick jag skynda mig för att cykla och hämta Alfons. Vidare hemåt för att byta om och sedan snabbt som attan dra till hans cykelträning. Då jag alltid är ute i sista sekund fick jag dra en dryg kallstarts-kilometer i 3,53-tempo för att hinna i tid.
Totalt blev den andra löpningen 45 minuter och 8,8 km.
Som sista avslutning för dagen körde jag en kortare variant av mitt maxstyrkeprogram.
Imorgon väntar vilodag, häng med Alfons, Alfons första fotbollsträning och säkerligen nya akter i cirkusen!
