Hej!
Med över 6500 träningstimmar i ryggen under de senaste tio åren så hade man ju hoppats att det skulle räcka. Men icke. Jag ger mig inte, även om det idag var nära att jag gav upp för all framtid.
Tanken tidigare under veckan var att inviga rullskidorna idag. Men det slutade vid endast en tanke tack och lov. Det regnar och snöar hejvilt här, ifrån alla håll. Istället fick det bli löpning. Men även det blev kallt, blött och jävligt skulle det visa sig.
Jag sprang på mina favoritstigar kring Tjärnaberget och Muskboberget. Ganska tidigt in i passet möttes jag av ett rejält snötäcke som följde med mig under nästan hela detta elände till träning. Dum som jag är fortsatte jag också, istället för att vända hemåt mot asfalt eller ett varmt löpband. Men jag är ju psyk som ni vet. Irritationen slog inte till för fullt direkt , utan den smög sig på så sakteliga. Även mina fingrar började frysa efter cirka halva passet. Dum som jag är lät jag de tänkta träningshandskarna ligga innanför dörren i lägenheten, ”det är ju sex grader plus ute, inte brukar jag frysa om händerna då”. Det första jag möttes av när jag öppnade dörren när jag kommit hem var just mina handskar som låg där och hånfullt glodde på mig.
Två timmar och 20,5 kilometer fick jag ihop. Det gick så tungt där uppe i skogen att jag nästan trodde att jag skulle missa skamgränsen om sex minuter per kilometer. Men det löste sig tack och lov efter en fin avslutning.
Det blev även lite gluteusstyrka efter passet. Nu har jag dragit igång igen med detta elände. Hoppas på bättre väder så att humöret får vända igen. Jag reserverar mig för eventuella stavfel, mina fingrar är bortdomnade än.
