Läs mitt tidigare inlägg från dagen, på min andra blogg, tack.
Idag har jag fått upplevt ett pass med ganska lite vind och ganska mycket sol. Undrens tid är ännu ej förbi.
Det finns ju knappt några rullskidvändor fria från vägarbeten kvar, det är i princip bara utåt mot riksväg 293 som är åkbart utan snittförstörande gruspartier. Det börjar ju bli en aning jönigt att köra samma vändor gång på gång, även för en halvpsykopat som mig. Så inför varje pass har jag en allt längre fundering i huvudet var jag ska åka. Att det är så roligt att förstöra en väg, men sen helt omöjligt att laga dito.
Valet för dagens tur blev till slut:
Först en vända runt i Skräddarbackens bostadsområden för att få lite höjdmeter. Här passade jag på att köra fem impulser i uppförsbacke, 15 stavtag vardera. I samband med att jag var där och åkte så lyssnade jag på Erik Wickströms senaste poddavsnitt där han nämnde just mig och mitt nötande där i backarna. Kul!
Efter backarna så åkte jag en mer flack sväng förbi platser som: Lindan – Hjärpbo – Stpra Tuna kyrka – Torsång – Islingby – Domnarvet – Bomsarvet – Kvarnsveden. Under den sista timmen så brakade jag till med fem nya impulser på flacken, även dessa på 15 stavtag vardera.
Jag var ute och vinglade i tre timmar på sekunden och kom på den tiden 52,4 kilometer. Elpexfyror var dagens åkdon. Ingen styrka efteråt, men excentriska tåhävningar innan passet.
Kände mig piggare och piggare ju längre turen fortskred. Tänk vad lite bättre väder kan göra alltså!
