Hej på er!
Efter gårdagens hårda mixade pass, så var det idag läge för lugnare träning. Då min bror varit så hetsig med tränande den senaste tiden, med sju veckor i sträck över 20 timmar så tänkte jag se till att ”vinna” dagens pass. Så jag mörkade min ankomst till Lugnet, vilket gav mig 15 minuters försprång och ett sådant guldläge släpper jag aldrig! Men jag förstod ju redan där och då att det skulle spåra ur och att det inte skulle stoppa vid mina planerade tre timmar.
Vi snurrade på varv efter varv på den cirka 1,8 kilometer långa banan, givetvis bara stakning. Det blir tufft och jobbigt muskelärt att staka på en sådan här bana. Stavfästet brukar vara lite sådär med så mycket folk som åker där och det blir lätt sockrigt.
Till en början kändes det rätt bra i kroppen och jag kände mig starkt. Men omkring tre timmar in i passet kände jag att jag började bli lite trött och less. Det hinner passera många tankar, pratas mycket och många personer hinner komma och gå under sådana här pass.
Som en skänk från ovan dök den gamle gode vännen och cyklisten Martin Eriksson upp och förhöjde stämningen när klockan just hade passerat tre timmar:
Med vår nyvunne vän så flög tiden fram, krafterna kom tillbaka och jag hade nog kunnat åka ett antal varv till utan problem. Men det känns som att det fick räcka med de 4 h 15 min, 67,1 kilometer och 1210 höjdmeter som pulsklockan loggade idag! Det är ju en dag imorgon också. Dessutom gick jag segrande ur brödrakampen då min bror vek in årorna samtidigt som mig.
Under den sista timmen körde vi tio impulser, varannan uppför och varannan på platten. Jag passade även på att köra TRX-styrka när jag kom hem.
Tack för idag!
