Se så glad och tillfreds jag ser ut på bilden ovan. Men ack så ni bedrar er. Eller egentligen så var det väl inget större bekymmer där bilden togs i början av passet, mer än att det var en rejäl motvind, Elpexfyrorna satt som lim emot löven (på cykelbanorna är det ofta mer löv än asfalt framme numer) och hjärtat slog knappt. Lägg där till att jag kände mig mer uppblåst än en sprängfylld ballong pga ätit kakor som om det inte fanns någon morgondag på jobbet.
Ju längre in i passet jag kom, desto mörkare blev tankarna. Precis som vanligt. Det börjar lite oskyldigt med någon liten orostanke, exempelvis att jag tränar för dåligt, misslyckats med att skippa socker helt, tänk om det blir något fel på bilen och sen är världskriget i full gång inne i huvudet.
Tankar om hur tråkigt liv jag har som bara stressar hela dagarna. Sover så länge som möjligt, för att sedan kasta på mig kläderna och hetsa till jobbet. Skynda mig hem från jobbet för att stressa ut på träning. Hetsa i mig mat och en massa majskakor därefter i soffan. Orolig över att jag sedan väger för mycket pga att jag ätit för mycket och sedan inte våga ställa mig på vågen under flera veckor. Ständigt ensam. Gör aldrig någonting annat än ovan nämnt. Träffar aldrig folk, blivit en eremit med nästintill social fobi, har inga vänner, är såklart ingen vän själv heller.
Ungefär så ser livet ut och ofta accepterar jag det. Men när jag emellanåt reflekterar över det så blir jag lite nedstämd. Idag är en sådan dag. Imorgon kan det vara bortglömt igen.
Jag har i alla fall tränat. Jag bedömer min duglighet som människa och person efter huruvida jag tränat eller ej. Kanske kan vara lite farligt i en hjärna som är lite åt missbrukarhållet.
Såhär stakade jag idag i alla fall:
2,30 h, 42 kilometer och 120 i snittpuls. Körde även TRX-styrka i hemmet för att förhoppningsvis få känna en tendens till träningsvärk i magen imorgon och på så sätt få lite mindre oro över att jag är smällfet. En liten inblick i en småtrasig hjärna.
Ha en fin torsdagskväll kamrater!
