Vi brukar inte träna så ofta på våra träningspass, vi åker mest runt med våra vätskebälten, stannar, dricker och fotar. Det räcker ju så.

Att det första skatepasset för året skulle bli såhär händelserikt då. Att jag skulle känna mig halvt väggad efter redan en timme var inga konstigheter, dubbel pass med eftermiddagens träning som skate brukar alltid innebära någon form av energivägg för mig. Dock så var det bara en svacka i cirka femton minuter i mitten av passet. 

Det var jag, Mikael Sandgren och Johannes Ringsby som hade sällskap på detta skatepass. Vi började med att åka igenom Stenslund och sedan MILF-området (mellan Slätta och Stångtjärn). Fortsatte turen upp till Stångtjärn, där vände vi och åkte tillbaka genom hela Ingarvet och sedan vänster mot gamla Dala demokraten. Det är mitt i rusningstrafik, så det är sjuka köer, vi åker som tur är på en cykelbana. Precis när vi kommit i höjd med vägen in till Dalatrafik så ser jag hur en silvrig Volvo V40 från tidigt 2000-tal kommer i världens fart bakifrån och smäller rätt in i en nyare vit Kia-kombi. Kian åkte i sin tur då in i en grå Saab sedan. Vi åkte sakta och kollade på spektaklet ett tag, man såg hur gubben i 60-årsåldern som körde Volvon skämdes, samtidigt som en man i 40-årsåldern kastade sig ur Kian och verkade vansinnig. Det var en sjukare syn i alla fall. Finns en länk om krocken på DT.

Vi fortsatte sedan turen tillbaka till Britsarvet och sedan cykelbanan förbi Varpan pizzeria och brandkåren. När vi precis hade passerat brandkåren så möter vi en familj som går på gång- och cykelbanan. En ”white trash-mamma” med barnvagn, två ungar i femårsåldern och en pappa i cirka 35-årsåldern med blå WCT-tröja med dragkedja, fulltatuerad och med ett halvkriminellt utseende (känner igen honom från gymet där han tränar och alltid ger obehagliga blickar). Samtidigt som vi åker på ett led och möter denna familjen så hör jag pappan säga till de två barnen i femårsåldern: ”När ni möter såna här så ska ni kasta in stenar i hjulen på dom.” Fin kommentar, blev så ställd att jag aldrig fann mig att säga något. En sak om man kanske säger så till oss, eller om det bara är vuxna som är ute och går. Men att säga det till små barn kan väl kanske inte vara alltför smart?! Man är rätt hatad ute i trafiken som rullskidåkare eller cyklist. Jävla dårar det finns alltså! 

Efter detta egendomliga möte så åkte vi vidare upp emot Lugnet och över skidstadion. Uppför Sjulsarvsbacken till Kårestugan, ner till Järlinden och upp till Högbo igen via cykelbanan inne i bostadsområdet. På vägen nerför Högbo så åker jag på en liten grop med vänsterskidan och hör hur det bara rasslar till, blir livrädd att stommen gått av, men när jag kollar ner så ser jag att det enbart var framskärmen som knäckts. Tur var då det. 

Efter det så åkte vi hem via Knoppen. Ett sjukare pass helt klart. Två timmar, 30,8 kilometer och 370 höjdmeter blev det i alla fall.  

Rullar igenom MILF-området

Ringsby och Sandgren

https://adamsteen.se/

Vi brukar inte träna så ofta på våra träningspass, vi åker mest runt med våra vätskebälten, stannar, dricker och fotar. Det räcker ju så.

Att det första skatepasset för året skulle bli såhär händelserikt då. Att jag skulle känna mig halvt väggad efter redan en timme var inga konstigheter, dubbel pass med eftermiddagens träning som skate brukar alltid innebära någon form av energivägg för mig. Dock så var det bara en svacka i cirka femton minuter i mitten av passet. 

Det var jag, Mikael Sandgren och Johannes Ringsby som hade sällskap på detta skatepass. Vi började med att åka igenom Stenslund och sedan MILF-området (mellan Slätta och Stångtjärn). Fortsatte turen upp till Stångtjärn, där vände vi och åkte tillbaka genom hela Ingarvet och sedan vänster mot gamla Dala demokraten. Det är mitt i rusningstrafik, så det är sjuka köer, vi åker som tur är på en cykelbana. Precis när vi kommit i höjd med vägen in till Dalatrafik så ser jag hur en silvrig Volvo V40 från tidigt 2000-tal kommer i världens fart bakifrån och smäller rätt in i en nyare vit Kia-kombi. Kian åkte i sin tur då in i en grå Saab sedan. Vi åkte sakta och kollade på spektaklet ett tag, man såg hur gubben i 60-årsåldern som körde Volvon skämdes, samtidigt som en man i 40-årsåldern kastade sig ur Kian och verkade vansinnig. Det var en sjukare syn i alla fall. Finns en länk om krocken på DT.

Vi fortsatte sedan turen tillbaka till Britsarvet och sedan cykelbanan förbi Varpan pizzeria och brandkåren. När vi precis hade passerat brandkåren så möter vi en familj som går på gång- och cykelbanan. En ”white trash-mamma” med barnvagn, två ungar i femårsåldern och en pappa i cirka 35-årsåldern med blå WCT-tröja med dragkedja, fulltatuerad och med ett halvkriminellt utseende (känner igen honom från gymet där han tränar och alltid ger obehagliga blickar). Samtidigt som vi åker på ett led och möter denna familjen så hör jag pappan säga till de två barnen i femårsåldern: ”När ni möter såna här så ska ni kasta in stenar i hjulen på dom.” Fin kommentar, blev så ställd att jag aldrig fann mig att säga något. En sak om man kanske säger så till oss, eller om det bara är vuxna som är ute och går. Men att säga det till små barn kan väl kanske inte vara alltför smart?! Man är rätt hatad ute i trafiken som rullskidåkare eller cyklist. Jävla dårar det finns alltså! 

Efter detta egendomliga möte så åkte vi vidare upp emot Lugnet och över skidstadion. Uppför Sjulsarvsbacken till Kårestugan, ner till Järlinden och upp till Högbo igen via cykelbanan inne i bostadsområdet. På vägen nerför Högbo så åker jag på en liten grop med vänsterskidan och hör hur det bara rasslar till, blir livrädd att stommen gått av, men när jag kollar ner så ser jag att det enbart var framskärmen som knäckts. Tur var då det. 

Efter det så åkte vi hem via Knoppen. Ett sjukare pass helt klart. Två timmar, 30,8 kilometer och 370 höjdmeter blev det i alla fall.  

Rullar igenom MILF-området

Ringsby och Sandgren

https://adamsteen.se/

I detta inlägget bjuds det på två stycken karakteristiska ”här, ta kort på mig/oss efter träningspasset-bilder”. Typiskt för oss dåliga bloggare som jobbar alldeles för lite med stativ, bra kameror, självutlösare och så vidare. Men jag bjuder ju in er till skratt på min bekostnad i alla fall, det är ju ändå omtänksamt.

Jag gillar att träna med Kalle Gräfnings. Det blir bra pass då. Dagens pass var inget undantag. Han var chef för ett löpintervallpass som han brukar återkomma till ett antal gånger per sommar. Enligt honom 3-4 gånger per år de senaste tio åren. Mäktigt. Sex intervaller á fem minuter. Det roliga med dessa intervaller (åtminstone om det går bra) är att han har start- och målpunkter. Startpunkterna för varje intervall är alltid samma, men så klart beroende på hur fort man springer så varierar målpunkterna. Idag så var vi någonstans emellan ”väldigt bra” och ”dåliga” målpunkter på de två första intervallerna. Därefter så hamnade vi på ”väldigt bra” och ”rekord” på de fyra sista. Mäktigt. Jag själv bidrog inte alls till farthållningen, utan låg klistrad i Kalles rygg, bitvis hade jag precis fullt upp med att bara hänga med, men jag lyckades. Callum (bilden ovan bredvid mig), sprang fortare än oss, speciellt uppför. På platten höll vi nästan samma fart som honom och utför så sprang vi faktiskt fortare än honom. Uppskattningsvis så var vi i snitt cirka tio till femton sekunder långsammare än honom per intervall. Det är inte fy skam, han är en stark löpare. 

Efter en uppvärmning på cirka 23 minuter och 3,6 kilometer så var det dags för intervallerna. Vi startade ovanför Skyttepaviljongen vid Lugnets skidstadion och därefter tog vi oss bitvis runt den gamla elit 15-slingan, på fjärde intervallen var vi uppe på toppen av Lugnet (305,9) och på sista intervallen gick vi i mål vid hoppbackarna. Såhär blev siffrorna på dessa sex femminutersintervaller:

Mycket fina

https://adamsteen.se/

I detta inlägget bjuds det på två stycken karakteristiska ”här, ta kort på mig/oss efter träningspasset-bilder”. Typiskt för oss dåliga bloggare som jobbar alldeles för lite med stativ, bra kameror, självutlösare och så vidare. Men jag bjuder ju in er till skratt på min bekostnad i alla fall, det är ju ändå omtänksamt.

Jag gillar att träna med Kalle Gräfnings. Det blir bra pass då. Dagens pass var inget undantag. Han var chef för ett löpintervallpass som han brukar återkomma till ett antal gånger per sommar. Enligt honom 3-4 gånger per år de senaste tio åren. Mäktigt. Sex intervaller á fem minuter. Det roliga med dessa intervaller (åtminstone om det går bra) är att han har start- och målpunkter. Startpunkterna för varje intervall är alltid samma, men så klart beroende på hur fort man springer så varierar målpunkterna. Idag så var vi någonstans emellan ”väldigt bra” och ”dåliga” målpunkter på de två första intervallerna. Därefter så hamnade vi på ”väldigt bra” och ”rekord” på de fyra sista. Mäktigt. Jag själv bidrog inte alls till farthållningen, utan låg klistrad i Kalles rygg, bitvis hade jag precis fullt upp med att bara hänga med, men jag lyckades. Callum (bilden ovan bredvid mig), sprang fortare än oss, speciellt uppför. På platten höll vi nästan samma fart som honom och utför så sprang vi faktiskt fortare än honom. Uppskattningsvis så var vi i snitt cirka tio till femton sekunder långsammare än honom per intervall. Det är inte fy skam, han är en stark löpare. 

Efter en uppvärmning på cirka 23 minuter och 3,6 kilometer så var det dags för intervallerna. Vi startade ovanför Skyttepaviljongen vid Lugnets skidstadion och därefter tog vi oss bitvis runt den gamla elit 15-slingan, på fjärde intervallen var vi uppe på toppen av Lugnet (305,9) och på sista intervallen gick vi i mål vid hoppbackarna. Såhär blev siffrorna på dessa sex femminutersintervaller:

Mycket fina

https://adamsteen.se/