I hopp om att ljuset i tunneln är ett tåg..!

Hej på er.

Idag fyller Alfons fem år! Grattis bästa du!

Ännu ett pass avklarat. Men usch vad det är kämpigt nu när det börjar bli höst alltså. Kylan, blåsten, mörkret, ångesten. Jag tog nya stavspetsar inför gårdagens intervallpass, dom var slöa redan idag på grund av den hårda asfalten. Jag kände direkt att det var en sådan där dag där jag störde mig på allt och mest var irriterad hela tiden. Dessutom fick jag återigen smaka på en sådan där otäck motvind runt hela vändan, vilket är helt sjukt. Inte nog med vind, det bjöds även på regn, trots att mina fem väderappar utlovat uppehåll.

Jag inbillar mig emellanåt att jag är med i en variant av ”the Truman show”, då det alltid är saker som jävlas för mig och inför de flesta korsningar, kurvor, uppförs- eller utförsbackar och andra passager alltid ska dyka upp bilar, cyklar, gångtrafikanter, etc. Saker som ständigt retar upp mig dagar som idag när det mesta återigen känns piss.

Mitt livs största gåta: hur är det möjligt att ha motvind hela vägen när man åker en runda?!

Under den första timmen så körde jag fem impulser uppför och under den sista timmen fem dito ytterligare, men denna gång på flacken. Under en av de sista impulserna högg det till i ryggen, vilket gjorde att jag hade ont resten av passet, även nu efteråt. Så imorgon har jag nog med största sannolikhet en trevlig dag att se fram emot med någon form av ryggskott också. Det är ett kul liv jag har!

Jag var ute i 2 h 40 min och hann 45,7 kilometer. Dessa pass känns helt ärligt nästan dubbelt så långa som de fina sommarpassen på +5h.

Som avslutning på träningsdagen blev det stab-/bålstyrka.

Vi hörs!

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here