Hej på er.
Ja, jag fyller ju år idag. 38 år och inte åstadkommit en enda vettig sak i hela livet, lika bra att fortsätta på den inslagna vägen då. Visst, man kan skämta om det, men det är väl en något allvarligt underton där bakom. Det är väl inte fullkomligt enligt normen att som nybliven 38-åring vakna upp ensam i sin dubbelsäng, (denna gång kring klockan 09 och ut på pass kl 11, framsteg), för att sedan träna i fyra timmar, därefter åter sitta ensam i lägenheten tills kväll blir natt och därefter repetera. Nåväl, jag låter lite mer bitter just nu än vad jag är, är faktiskt tämligen likgiltig och blir väl mest lite nedstämd just när jag tänker på detta. Jag trivs ändå bra med att träna mycket och hårt, för jag strävar efter att vara i form och att ha en form som ser tränad ut. Sen kanske jag inte alltid tycker det är så kul att tävla, men än har jag inte gett upp där heller, jag är ju snart bara 50 år..
Nu släpper vi hela den här födelsedagsgrejen och allt där till, nu när jag någorlunda lyckats hålla bitterheten på stången. Jag har nämligen ett positivt pass att berätta om.
Jag stack ut strax före 11 idag, det är framsteg och jag tänker att om jag nämner det här så sätter jag lite press på mig själv att komma ut vid måltiden 09,00 på passen. Jag hann inte mer än att starta passet innan jag blir smygfotad:
Jag hade bestämt mig för att ta ett varv runt Runn och Vikasjön idag. Fint med en längre runda, det går inte att ångra sig då när man är längst bort, utan det är bara att ta sig hemåt bäst det går.
Efter en småseg start de första 4-5 minuterna så kände jag den bekanta, men alltför sällan förekommande känslan av en kropp som svarar när jag sätter i stavarna. Det var glädjande och något som får mig att vilja fortsätta träna hårt! En känsla av att det bara rullar på, med tankar som bara är i nuet och en trötthet som aldrig riktigt får fäste. Så var det idag!
Under turen så hade jag stundtals medvind och stundtals motvind, fick några korta regnskurar på mig, några idiotomkörningar så det visslade i armbågarna, två stavar som slinter samtidigt vid flera tillfällen och så vidare. Saker som annars lätt kan få mig ur balans. Men idag när känslan var god så bekom det mig aldrig riktigt och jag slapp bli mörk i sinnet, tack och lov.
När tre timmarsgränsen sprängdes strax innan toppen på Gamla Berget på väg ut ur Falun så körde jag var tredje minut, totalt tio stycken impulser på 15 stavtag, inte ens det fick mig på fall idag. Skoj!
Målet från början var att få in 70 kilometer på mina fyra timmar (17,5 km/h). Jag hade länge legat på ett snitt över 18, som jag tappade uppför den långa backen ut ur Falun, men som jag sedan med god marginal lyckades jobba tillbaka på hemvägen. Resultatet blev fyra timmar på sekunden och 73,1 kilometer (18,3 km/h) i snittfart på Swenor 4:or.
Det som intogs under turen var nästan ett helt vätskebälte med svagt blandad sportdryck som jag som vanligt drack i farten. På dagar som idag där jag smygjagar snittfarter, utan att riktigt våga erkänna det för mig själv eller andra för den delen, så dricker jag i snälla utförsbackar, där jag samtidigt kör benskejt, förlåt för det fusket. För i de lite mer rejäla backarna vill jag stå i fartställning. Allt för snittet ni vet.
Dagens träning avslutades med två set vardera från mina båda TRX-pass och sen såklart excentriska tåhävningar.
Nu ska jag cykla till Willys och storhandla. Benzen har stått fulltankad sedan i onsdags morse när jag skjutsade Alfons till dagis, det blir lite av en grej för mig att låta den stå så länge som möjligt. Sen väntar det TV och säsong fyra av ”Stranger Things” i min tragiska ensamhet.
Imorgon jobbar vi in fler timmar!
